Introduktion och intervju med Helena Kallner
I samband med att Norsk Gestaltinstitutt Højsklole i Oslo firade sitt 30-årsjubileum 2016 deltog jag i en workshop som Helena genomförde där. Det var en höjdpunkt!
Att lära känna sin kropp, framför allt dess rörelsemönster i möten med workshop-deltagare man möter första gången kan vara en utmaning. I alla fall för mig. Men med den kompetens och skicklighet som Helena Kallner omedelbart visade infann sig modet för oss alla att också låta våra kroppar kommunicera sina personligheter på samma sätt som vi emellanåt förmår att samtala:
Spontant, lekfullt, välformulerat men också kontrollerat, allvarligt och ofullständigt. Att på gott och ont vara en hel dansande människa och att kunna acceptera den man är även om inte alla rörelser var gracila och följsamma var en fantastisk lärdom.
Läs Helena Kallners artikel Dancing dialogue, Gestalt Therapy and the 5Rytms. An obituary for Gabrielle Roth (1941-2012) (kan laddas ner som PDF-fil via länken i intervjun) men också intervjun med henne om hennes arbete att sätta kroppen och kroppens rörelsemönster i ett vetenskapligt sammanhang som terapeutisk metod.
Som tillägg till intervjun presenterar vi här också en artikel, som tidigare publicerats i British Gestalt Journal, där HELENA KALLNER utvecklar sina idéer om hur vi kan arbeta med gestaltpsykoterapi online. SEÁN GAFFNEY introducerar artikeln och påminns om hur viktig rörelse är i gestaltterapins teori och metod.
– Ulf Grundel
Intervju med Helena Kallner
Du är gestaltterapeut men går också en forskarutbildning vid Metanoia Institute, Middlesex University, som relaterar till gestalt. Hur kommer detta sig? Hur hänger gestalt och en kvalificerad akademisk vidareutbildning ihop för dig? Vad vill du åstadkomma med din akademiska fördjupning?
För mig har steget att fortsätta med en akademisk vidareutbildning inom gestalt inte varit så stort. Min grundutbildning i gestalt, som jag gick på Metanoia Institute, var en akademisk utbildning (Master of Science) kopplad till Middlesex University. Redan innan jag påbörjade mina studier i gestalt så var jag intresserad av forskning och hade påbörjat min doktorandutbildning inom Folkhälsovetenskap på Karolinska Institutet, Centrum för Genusmedicin. Mitt främsta intresse (redan) då var faktiskt att problematisera vad som menas med evidensbaserad forskning, och specifikt vad det kan leda till när något som har stark evidens i en befolkningsgrupp (i det här fallet män), automatiskt överförs till att gälla en annan (kvinnor). Den akademiska miljön blev komplicerad för mig; det holistiska och fenomenologiska perspektivet i gestalt blev allt mer integrerat i mitt sätt att vara i världen och jag behövde fördjupa mig i det. Dessutom ville jag arbeta närmare människor än vad det akademiska fältet erbjöd. Jag behövde en paus, men viljan att komma tillbaka har alltid funnits som en underström hos mig.
Mitt intresse för forskning bottnar i en lust att fördjupa mig och ”förstå”. Jag valde att påbörja forskarutbildningen för att jag ville ge mig själv möjlighet att på djupet få lära mig mer om ett ämne som betyder mycket för mig. Mitt ämne handlar om rörelse, och hur det är grunden för allt upplevande. Parallellt med att jag gick min grundutbildning i gestalt så började jag också att studera en relationell- och rörelseinriktad form av gestalt för Ruella Frank – Developmental Somatic Psychotherapy. Ju mer jag fördjupat mig i det här arbetet desto mer har det blivit tydligt för mig vilken vacker utveckling av gestaltteorin som det perspektivet bidrar med. I sin essä ”The philosopher and his shadow” skriver Merleau Ponty att rikedomen i en teori inte bara kan definieras utifrån vad den redan har att berätta för oss. Vad vi också behöver beakta, skriver han, är det som inte ännu är sagt – det som finns kvar att utveckla.
Han citerar Heidegger:
- The greater the work accomplished (and greater is in no way equivalent to the extent and numbers of writings) the richer the unthought-of element in that work. That is the richer is that which, through this work and through it alone, comes toward us as a never yet thought of.
Jag ser forskningsprocessen som ett sätt för mig att komma än mer nära teorin och den praktiska tillämpningen av det perspektiv som Ruella har skapat, för att på så sätt kunna bidra till utvecklingen av gestaltterapins teori och praktik. Ytterligare en anledning för mig att forska är att jag undervisar mycket, och det känns viktigt för mig att det material jag presenterar är underbyggt – att jag ”kan det” och har tuggat igenom det. Hittills har det varit en väldigt inspirerande process – där mina studier, möten med klienter och undervisningen ger näring åt varandra. Jag gav just en workshop på temat The (lost) art of embodied awareness – och det som kanske är min allra främsta drivkraft med forskningen är att jag vill bidra till att validera och betona betydelsen av rörelse som grund för allt upplevande. Med rörelse menar jag hur vi rör oss genom en värld som vi både berör och blir berörda av. Jag är nyfiken på hur vi kan träna vår förmåga att lyssna till den informationen – som egentligen är en del av vår grundläggande intelligens. Ja, det är en annan form av kunskap helt enkelt, än den vi kan greppa och mäta. Båda formerna behövs, men den ena har kommit att värderas högre än den andra och det tror jag är väldigt olyckligt för mänskligheten.
Det har varit väldigt viktigt för mig att hitta en forskningsmetod som känns kongruent med gestalt terapin och det perspektiv jag vill studera. Jag har hittat en forskningstradition som allt mer etablerar sig i Skandinavien: Praktisk kunskap. Hittills känns det som en väldigt fin kombination. Och ytterligare en aspekt som jag hoppas kunna bidra med är att förtydliga hur, och om, Praktisk kunskap kan vara en lämplig metod för att studera psykoterapi. Kanske kan min forskning inspirera andra att också våga testa.
Om du skulle lyfta fram något ur gestaltteorin och tillämpningen i egenskap av din forskarutbildning som du tycker är specifikt, vad skulle det vara?
Jag tycker generellt att det är svårt att lyfta ut och separera enskilda aspekter av gestaltteorin, eftersom de alla hör samman. Men det jag framförallt tittar på är hur vi strukturerar upplevelse, alltså grunden för kontaktande och hur vi kan bryta ner kontaktbegreppet och komma än mer nära själva upplevandet. Fenomenologi, med andra ord. Vad ”betyder” egentligen retroflektion, projektion och introjekt? Ja, vad ”betyder” Gestalt? Hur rör sig dessa processer genom oss och mellan oss? Self is contacting, skriver Perls, Hefferline och Goodman – och jag tänker att ”self” också i grunden är rörelse. New York Insitute for Gestalt therapy betonar ofta att i gestalt diagnostiserar vi genom ”the aesthetic criteria”, och i min forskning ser jag närmare på hur terapeuter gör det, hur de tränat och tränar sin förmåga till inkännande och hur det påverkar deras arbete. Enkelt uttryckt kan man säga att jag studerar den ickeverbala dialogen i terapirummet.
I din profession som gestaltterapeut, på vilket sätt stödjer din pågående forskarutbildning dig?
Åh! Den inspirerar mig! I min forskning har jag haft möjlighet att vara i dialog med lite drygt 20 stycken praktiserande psykoterapeuter från olika platser i världen som alla har gått utbildningen i Developmental Somatic Psychotherapy. Att få lyssna till deras visdom har varit en fantastisk gåva och det har lärt mig så mycket. Jag studerar deras praktiska kunskap, hur de tillämpar rörelse i sin praktik och vad rörelse ”är” för dem – och våra samtal har definitivt bidragit till att jag fått än mer syn på min egen praktik och utvecklat min praktiska kunskap.
I Sverige har vi förhållandevis få gestaltutövare med akademisk anknytning. I många länder runt om i världen, t.ex. i Norge, finns det sådana. Har du några tankar om vad det kan bero på och i så fall vad som behöver göras för att skapa en möjlighet för oss utövare i Sverige att också akademiskt meritera oss?
Svårt att svara på. Givetvis behöver det komma från ett eget intresse av att studera vidare. Jag tror generellt att gestalt, historiskt, har ett lite komplicerat förhållningssätt till akademi och teori. Tyvärr. Jag tror att det är viktigt att det är viktigt att utbildningar inom gestalt ger en tydlig och gedigen grund inom gestalt terapins teori och filosofiska utgångspunkter. Jag tror att det skulle kunna bidra till en ökad trygghet för de praktiserande att beskriva vad vi gör, det vilar ju faktiskt på en gedigen grund. Som jag sa inledningsvis var steget inte så stort för mig; den akademiska miljö där jag studerar godkänner gestalt som en psykoterapiinriktning och min grundutbildning var akademisk. Jag tror att det finns som en slags underliggande vetskap och känsla bland en del av oss gestaltterapeuter här i Sverige av att ”inte vara godkänd av etablissemanget” som påverkar och kan upplevas som, och också faktiskt vara, hindrande i universitetsvärlden. Men, det finns institutioner och centrumbildningar som är mer fritänkande och öppna än andra!
Inom ramen för din forskarutbildning, har du skrivit något som kan vara intressant för den som vill få ett perspektiv på gestalt och akademisk fördjupning? I så fall vad?
Dina tre bästa råd till den som vill ge sig in i att forska eller forskarutbilda sig i gestalt. Antingen den som redan utövar gestalt eller den som har en etablerad karriär som akademiker och vill expandera den med gestalt. Tips på en bok att läsa?
Go for it! Jag tror att det viktiga är att hitta ett universitet och en institution och givetvis handledare som känns bra. En bok som jag tycker ger fina perspektiv på förhållandet mellan det mätbara och det icke-mätbara är Jonna Bornemarks bok Det omätbaras renässans: En uppgörelse med pedanternas världsherravälde.
– Ulf Grundel
0 kommentarer