Gryning-fåglar-hav. Foto: Frank Mckenna på Unsplash


 


”Jag blev den jag är en kall, solig dag vintern 1975, när jag var tolv år gammal. Jag minns det exakta ögonblicket, minns hur jag satt hopkrupen bakom en förfallen lervägg och kikade in i en gränd i närheten av en frusen bäck. Det var längesedan nu, men jag har upptäckt att det inte stämmer, det där man säger om det förflutna, att man kan begrava det. Det förflutna kämpar sig alltid upp till ytan igen.” 
Ur Flyga drake

Flyga drake

Så inleds boken Flyga drake. Och resten av boken bygger på dessa inledande rader. Boken är otroligt skickligt skriven. Små detaljer dyker upp senare och spelar en stor roll. Allt är så fint invävt i berättelsen. Detta får mig att ideligen bläddra fram och tillbaka, humma lite, läsa lite, fundera lite, nicka lite, när jag kopplar ihop olika detaljer, som leder till enorma händelser.

Amir är rikemanssonen som växer upp tillsammans med Hassan, som är hans tjänare. Amir betraktar Hassan som sin vän, men han inser att det bara är i hemlighet det kan vara så. Utåt sett är Hassan bara en tjänare, hazar-pojke, som han är. Amirs pappa, Baba, har en oro kring sin son, som han tycker inte har någon förmåga alls att försvara sig själv. Baba har också en alldeles särskild kärlek till Hassan, vilken gör det svårt för Amir. Baba glömmer aldrig Hassans födelsedagar till exempel. Och vid ett tillfälle, när Amir ber sin pappa att Hassan och hans pappa Ali ska flytta, ryter Baba ifrån hårt åt Amir och kräver att han aldrig mer säger så.
 
”Jag skulle vinna. Det var det enda som dög. Jag skulle vinna och jag skulle få fatt på den sista draken . Sen skulle jag bära hem den och visa upp den för Baba. Visa honom en gång för alla att hans son var honom värdig. Efter det skulle jag kanske inte vara en skugga i vårt hus.” 
Ur Flyga drake 


Inledningsvis följer man Amir och Hassan och deras fina dagar tillsammans. Amir och Hassan har ammats av samma kvinna. Varken Amir eller Hassans mamma finns med i bilden, så Baba anlitar en amma, en blåögd hazar-kvinna. Amir har alltid övertaget, har alltid makten, men Hassan är följsam och nöjd. 

”Redan vid födseln var Hassan sin natur trogen: han var oförmögen att skada någon. Några stön, ett par krystningar, och ut kom Hassan. Ut kom han med ett leende på läpparna.” 
Ur flyga drake 


Amir hånar Hassan för att han inte kan läsa, för att han inte kan några svåra ord, men han läser också dikter, berättelser och gåtor högt för honom. Till sitt stora förtret märker Amir att Hassan är snabbare än han själv att lösa gåtorna. Amir läser även egenskrivna berättelser för Hassan. 

”En vacker dag, in shaa Allah, kommer du att bli en stor författare”, sa Hassan. ”Och över allt i världen kommer folk att läsa dina historier.”
”Du överdriver, Hassan”, sa jag och älskade honom för det.
”Nej, du kommer bli stor och berömd”, envisades han. 
Ur Flyga drake 


Sen sker den ena hemska händelsen efter den andra. Jag blir stundtals illamående, men kan inte sluta läsa. Det är just för att boken är skriven som en gåta, som sida för sida ger svar. Jag läser långsamt och bilderna av det lästa målas upp för mitt inre. Det ena leder till andra, som sen återkopplas och förs samman med tidigare händelser. Boken ta andan ur mig med alla oväntade vändningar. Detta trots att det är andra gången jag läser boken. Eller kanske just därför. 

Jag vet inte om man kan säga att boken slutar lyckligt. I nån mån gör den ju det. 

”Sen insåg jag något: den sista tanken hade inte gjort ont. När jag stängde Sohrabs dörr tänkte jag att det kanske var så förlåtelsen började växa fram, inte med en storslagen gudomlig upplevelse utan med att smärtan samlar ihop sina saker, packar ner dem i en väska och utan att tala om det för någon sticker iväg mitt i natten.” 
Ur Flyga drake
 

Alla händelser genom boken drabbar Amir. Han drabbas hårt, fastän han bara försöker förstå, försöker göra rätt, försöker leva upp till pappans förväntningar på sin son. Och på nåt sätt är det liksom det som gör honom så ödmjuk sen, det som får honom att se den lilla, lilla skiftningen och förstå det stora i den. 

”Det var bara ett leende, inget mer. Det betydde inte att allt var bra igen. Det betydde inte att något var bra. Bara ett leende. En mycket liten sak. Ett blad i skogen som darrar till när en skrämd fågel flyger. Men jag tackade och tog emot. Med öppna armar. För när våren kommer smälter snön en flinga i taget, och kanske hade jag just sett den första flingan smälta.” 

Kanske hade jag just sett den första flingan smälta. Hur vackert?! Oändligt vackert.

– Mela Wickbom