MÄNNISKOBLIVANDET I PSYKOTERAPI av Amit Sen (Magisteruppsats i pedagogik, 2020)

Jag fick frågan om jag ville skriva något om Amits uppsats för NGS-s hemsida, inom ramen för ambitionen att lyfta fram den forskning som sker inom Gestaltmetodiken. Det var många månader sedan. Jag ville, vill, och samtidigt tar det emot. En osedvanligt trög process. Kanske för att Amit är min terapeut. Kanske för att jag var en av respondenterna i studien. Kanske för att jag brister i tillit till min förmåga att tillägna mig en vetenskaplig text. 

Såja, nu har jag putsat tangentbordet en stund. Kanske det hjälper mig att komma igång. 
Jag var nog inte färdig med motståndsutforskandet. Kanske handlar det om att uppsatsens frågeställning, och kanske framför allt om att det svar Amit kommer fram till, berör mig så djupt. I kombination med att jag har erfarit slutsatsen, i relation med just Amit, som hans klient. Och att det för mig har varit, och fortfarande är, livsavgörande.

Jag fick frågan om jag ville skriva något om Amits uppsats för NGS hemsida, inom ramen för ambitionen att lyfta fram den forskning som sker inom Gestaltmetodiken. Det var många månader sedan. Jag ville, vill, och samtidigt tar det emot. En osedvanligt trög process. Kanske för att Amit är min terapeut. Kanske för att jag var en av respondenterna i studien. Kanske för att jag brister i tillit till min förmåga att tillägna mig en vetenskaplig text. 

Såja, nu har jag putsat tangentbordet en stund. Kanske det hjälper mig att komma igång. 
Jag var nog inte färdig med motståndsutforskandet. Kanske handlar det om att uppsatsens frågeställning, och kanske framför allt om att det svar Amit kommer fram till, berör mig så djupt. I kombination med att jag har erfarit slutsatsen, i relation med just Amit, som hans klient. Och att det för mig har varit, och fortfarande är, livsavgörande.

Nåja. Jag börjar helt enkelt i en av trådarna i mitt motståndsnystan. Akademiska alster har en stringent form som till dels skrämmer mig – är jag för obildat för att fatta? – och till dels tråkar ut mig. Man ska undvika “jag”, det opersonliga upphöjs. Om jag som läsare inte får en känsla för att det finns ett du, ett subjekt som väljer och väljer bort, som fäster sig vid något och förbiser något annat, så kan jag luras att tro att det jag läser är en obestridlig sanning. Och rebellen i mig kämpar emot, vill inte bli förd bakom ljuset. Jag tror inte att jag är ensam om det i Gestaltvärlden, vilket kan vara ett skäl till att vi forskar så litet. Min upplevelse är dock att Amit Sen bänder formen, kanske till och med stångas ibland, utmanar gränserna för en vetenskaplig uppsats och samtidigt lyckas han uppenbarligen hålla sig inom ramarna, tillräckligt väl. Själv kallar han det för en “eklektisk ljussättning”. Annars hade det väl inte blivit någon magisteruppsats tänker jag. Jag gör dock inga anspråk på objektivitet i den här lilla betraktelsen, bara så att du som läsare vet var du har mig. Alltså inga passiviseringar och ett flitigt användande av jag. Men detta är å andra sidan ingen uppsats så jag får göra precis som jag vill. 

Innan jag lämnar den “eklektiska ljussättningen” tycker jag att det passar att nämna den, i sammanhanget, lite udda användningen av ekvationer/notationssystem, en massa bokstäver och pilar och parenteser för att fånga komplexiteten om jagets konstitution i mötet med den andre. Som den totala matematik-dyslektiker jag är så fattar jag ingenting. Men det roar mig! Jag tror att det är författarens brasklapp om att avsnittet kan uppfattas som abstrakt och tungrott som gör att jag får tillgång till mitt fnitter.
Frågan Amit Sen ställer sig är vad det är för skillnad som gör skillnad, i mötet, i här-och-nuet mellan terapeut och klient. Vad är det klienten upplever att terapeuten har förmedlat, som kan ha varit avgörande för klienten för att ett mötesögonblick ska ha kunnat äga rum? Jag ska inte hålla dig på halster, låt oss hoppa direkt till svaret: Psykoterapeuten har förmedlat ett genuint intresse för att, utan att värdera, låta den andre bo i sin uppmärksamhet, väl medveten om den sårbarhet detta innebär för dem båda. (Min fetstilning och mitt val av fontstorlek.) Att få bo i MIN uppmärksamhet. Det är stort. Det är där det finns liv och samtidigt är det så inibängen läskigt och ogripbart. Terapeutens (i mitt fall Amits) genuina intresse, icke-värderande förhållningssätt, mod och öppenhet för att göra sig sårbar gör det möjligt för mig att för en liten stund bo i min uppmärksamhet, i min vakenhet, i min “aliveness”. Att själen ryser för tomrummet och vill kontakt till varje pris (H Söderberg, citerad i uppsatsen) vet vi, men det uppmärksamhetsrum som en bra terapeut kan skapa förutsättningar för genom sitt varande tål att uppmärksammas och fördjupa insikten om – igen och igen. För mig är det ett rum som gör det möjligt för mig att förnimma liv, att ögonblicksvis få tag i känslan av att vara levande, alive, i mötet med en annan, och det måste väl ändå vara en förutsättning för att livet ska vara värt att leva? En fråga Amit Sen ställer redan i uppsatsens inledning, med Camus hjälp. Svaret är dock mitt – inte Camus, och inte Amits. 
Amit Sen tar oss på en vindlande färd, kopplar samman flera discipliner på ett uppfriskande sätt: Pedagogik, psykologi, filosofi och litteratur. Det känns som att vi som terapeuter därigenom får fler fränder; vi är många som från lite olika infallsvinklar envetet försöker bidra till människoblivandet. Även om Amit hänvisar till flera olika psykoterapeutiska inriktningar, och till den välkända slutsatsen att det är relationen mellan terapeut och klient som är avgörande för meningsfull terapi snarare än terapeutisk skola, så är det Gestaltterapin med sitt fokus på det relationella samskapandet “här-och-nu” som står i centrum. Samtliga respondenter, vilkas svar på uppsatsens frågeställning utgör grunden för slutsatsen, är utbildade inom Gestaltmetodik. Författaren problematiserar också den eventuella partiskhet det kan ha inneburit för de svar han tar del av och baserar sin slutsats på.
Amit Sen ger, som man ska göra i en vetenskaplig uppsats, förslag på vidare forskning som skulle kunna vara intressant och relevant. En fundering som väcktes hos mig vid läsningen, och som uppenbarligen inte vill släppa taget, är om man skulle kunna skruva till uppsatsens fråga, sätta samskapandet i centrum på något vis. Hur skulle frågan låta om man låter sig inspireras av Daniel Sterns beskrivning av nu-ögonblicket (sid 8): “The now-moment is seen as an emergent property of the complex dynamic system made up of two people moving along in the therapeutic process”. Kanske så här: När ett mötesögonblick uppstår (ett ögonblick som både klient och terapeut bedömt som just ett mötesögonblick), vad kännetecknar det komplexa, dynamiska system som terapeut och klient utgör, det som gör mötesögonblicket möjligt?
Jag fann mängder med vackra, mångbottnade, väl valda citat i uppsatsen men vill avsluta denna betraktelse med Fritz Perls (sid 13), från Det gestaltterapeutiska arbetssättet (1975). Dels för att jag roat läste det högt för min 18-åriga dotter (vi kunde båda känna igen oss – kände oss påkomna, lätt patetiska). Men framför allt för att det utgör en bakgrund (som jag tror fler än jag och dottern känner igen sig i) till det mötesögonblick och det sätt på vilket terapeuten bidrar till att göra det möjligt. En bakgrund som hjälper oss att se hur obeskrivligt essentiellt (bättre ord än grundläggande då det fångar varandet, essensen) det är att få bo i sin uppmärksamhet, om än för en liten, liten stund. 

• “Den moderna människans liv kännetecknas av låg vitalitetsgrad. Även om hon inte upplever svåra lidanden, vet hon inte heller mycket om en skapande livsföring. Hon har istället blivit en ängslig robot. Hennes värld erbjuder väldiga möjligheter till berikande och glädjefyllt liv, och ändå irrar hon omkring utan mål, utan att egentligen veta vad hon vill och följaktligen alldeles oförmögen att ta reda på hur hon skall uppnå det. Hon nalkas inte livets äventyr med vare sig spänning eller iver.

Greta Rask har i drygt 30 år varit nyfiken på vilka mekanismer som frigör kreativitet, mod och förändringskraft i organisationer. Hon arbetar som Gestaltpraktiker i organisation, som Gestaltterapeut och skriver enkelt och insiktsfullt om förändringskraft, meningsfull involvering och teamkraft för en ny tid som präglas av snabba förändringar, komplexitet och ovisshet. Några av hennes uppdragsgivare är IKEA, SKF, Sida, Riksrevisioner i utvecklingsländer, FN, EU, Kommuner och Regioner.

Kontakt: greta@raskutveckling.se

Länk till Amit Sens masteruppsats!