Dan Borglund har en bakgrund som universitetslektor, docent och pedagogisk utvecklare på Kungliga Tekniska högskolan i Stockholm. Sedan 2017 bor han i Umeå med sin familj, där han är verksam som gestaltterapeut samt universitetslektor i högskolepedagogik på universitetet.
Har gestaltterapin gått miste om värdefulla möjligheter till utveckling, identitetsskapande och växt genom att undlåta att beforska sin egen praktik och att intressera sig för sin omgivning? Kommer vi i det här skedet att kunna skilja ut oss som en unik modalitet i förhållandetillandra, och har det någon betydelse på sikt? Det är frågor som Dan Borglund, universitetslektor och gestaltterapeut, ställer sig i denna artikel om gestaltterapi och psykoterapiforskning.
Inledning
Första gången jag på nära håll kom i kontakt med frågan om forskning inom gestaltterapi var när jag deltog vid konferensen Exploringpractice-basedresearchinGestalttherapyi Paris. Det var i maj 2017 och jag hade precis avslutat min utbildning till gestaltterapeut vid GA. Denna internationella konferens – ett samarbete mellan EAGT och AAGT – lockade ett par hundra deltagare från hela världen. Två från Sverige, varav jag var den ene. Ingen av oss forskare, i alla fall inte inom psykoterapi. Det kanske säger det något om hur det ligger till med forskning inom gestaltterapi i Sverige. Eller i alla fall hur det låg till med det då.
På konferensen framkom det dock med all tydlighet att det är ganska illa ställt med sådan forskning överhuvudtaget, och att konferensen var en form av upprop för att försöka komma tillrätta med detta i evidensens tidevarv. Det talades en hel del om gestaltterapins ’identitetskris’ – vad är det egentligen som skiljer ut gestaltterapin från andra (humanistiska) former av terapi? Vad är egentligen det unika som ska beforskas? Jag anmälde mig till en grupp som diskuterade just detta under en session. Även ett par av konferensens initiativtagare var med i gruppen, välkända namn i gestaltkretsar. Men inga svar stod att finna, i alla fall inte i den gruppen. Häri ligger nog mycket av problematiken om gestaltterapin ska beforskas, tänker jag (mer om det lite senare). Och då har vi inte ens beaktat vad det faktiskt innebär att bedriva sådan forskning i praktiken, i form av nödvändiga resurser, infrastruktur och kompetens. Om forskningen ska bedrivas på vedertaget sätt det vill säga (läs: enligt ett medicinskt paradigm), vilket också var något som diskuterades på konferensen.
Metaforskningen
Konferensens mest uppmärksammade plenarföredrag hölls av Xavier Briffault, gestaltterapeut och forskare vid nationellt centrum för vetenskaplig forskning (CNRS) i Frankrike (Briffault, 2017). Han presenterade på ett mycket strukturerat och tydligt sätt sina tankar om hur den amerikanske professorn Bruce Wampolds metaforskning om vad som egentligen gör att psykoterapi fungerar skulle kunna öppna upp för alternativa vägar att beforska gestaltterapin. (Att gå samma väg som KBT anses inte längre vara ett alternativ – oavsett om vi vill gå den vägen eller inte, och av vilka skäl. Främst på grund av de resurser som detta skulle kräva, och att vi ligger för långt efter.) I korthet har den typ av metaforskning som Wampold bedriver dels kunnat visa att psykoterapi är verksamt och att det är lika verksamt som medicinska behandlingar, dels att specifika tekniker och interventioner (inom t.ex. KTB eller gestaltterapi) står för en förhållandevis liten del av det som bidrar till en gynnsam förändring (Wampold & Imel, 2015). Evidensen talar istället för att det är mer generella faktorer som dominerar bilden, faktorer som har mer att göra med det mellanmänskliga mötet än något annat.
Några centrala faktorer som har identifierats genom denna forskning är att kunna skapa relation, skapa och reparera allians, förmedla empati och skapa förväntningar i mötet med sina klienter. Att som terapeut vara kunnig inom och skicklig på sin egen metod har naturligtvis också betydelse, men främst för att skapa en känsla av sammanhang och positiva förväntningar. Färdigheter som har att göra med ovanstående faktorer har alltså störst betydelse och bör därför vara i fokus både under utbildning och fortbildning av terapeuter, menar Wampold. Vad det gäller forskning går det här att ta fasta på att det i sådana fall är den specifika kontexten, det unika mötet mellan terapeut och klient, som har störst betydelse – inte manualiserade interventioner som härletts genom att generalisera resultat från kliniska studier.
En möjlig väg för gestaltterapin skulle således vara att undersöka i vilken mån våra klienter anser att samtalen karaktäriseras av sådana faktorer, och samtidigt följa utvecklingen av deras välbefinnande över tid. Ett försök till en sådan studie har faktiskt gjorts av SAG i samarbete med Linköpings universitet (där det så kallade CORE-instrumentet – Clinical Outcome in Routine Evaluation – skulle ha använts för detta ändamål). Med metaforskningen om generella faktorer som vetenskaplig grund skulle vi med en sådan metod behöva visa att våra klienter genomsnittligt uppnår ”samma” resultat som klienter i evidensbaserad terapi (om det är så är för övrigt en mycket intressant och relevant forskningsfråga). Men även detta är en grannlaga uppgift, om vi betänker att sådana studier och jämförelser behöver genomföras i stor skala och på ett vetenskapligt sätt för att kunna göra skillnad.
I samtida litteratur om gestaltterapi där det görs anspråk på vetenskapligt stöd hänvisas det ofta till forskningen om generella faktorer enligt ovan (speciellt de relationella aspekterna). Ett exempel på det är volymen om gestaltterapi i APA:s förnämliga TheoriesofPsychotherapy Series, skriven av Gordon Wheeler och Lena Axelsson (2015). Även om sådana faktorer är en implicit form av evidens är det naturligtvis glädjande att de talar till gestaltterapins fördel (även om vi som regel inte använder förklaringar för att skapa positiva förväntningar, vilket evidensen antyder att vi bör). Att hänvisa till denna forskning är samtidigt ett rimligt sätt att hävda gestaltterapins existensberättigande i ”pedanternas världsherravälde” som filosofen Jonna Bornemark skulle ha uttryckt saken (Bornemark, 2019). Gott så. Men i samma volym (liksom i andra böcker om gestaltterapins grunder) visar sig också en fundamental brist som jag tror att samfundet kommer att behöva åtgärda om vi ska kunna bedriva någon egen forskning; att vi saknar ett entydigt och sammanhängande teoretiskt ramverk som både är konsistent med och kan vägleda den konkreta praktiken. Det vill säga ett teoretiskt ramverk som Kurt Lewin skulle klassificera som gott. Till vilken grad känner sig den genomsnittlige gestaltterapeuten trygg i sin teoretiska grund? Hur vet hen att det är gestaltterapi som hen praktiserar, och vad skiljer denna praktik från nära besläktade modaliteter? Till vilken grad råder det konsensus om detta inom samfundet? Annorlunda uttryckt: för att kunna beforska gestaltterapi behöver vi veta att det är gestaltterapi som beforskas. Vi återkommer alltså till det identitetsproblem som jag nämnde inledningsvis.
Identitetsproblemet
Detta identitetsproblem kommer till uttryck på lite olika sätt i samfundet. Ett exempel är en forskningsstudie som Madeleine Fogarty från Australien presenterade på konferensen, vars syfte är att utveckla en ’Gestalt therapy fidelity scale’ för att kunna bedöma om det är gestaltterapi som praktiseras eller inte (Fogarty mfl., 2017; 2019). I en så kallad Delphi-studie har hon och hennes medarbetare låtit ett antal experter uttala sig om vilka principer de anser vara centrala inom gestaltterapi, och hur dessa kommer till uttryck i terapeutens beteende. Det är utan tvekan en mycket ambitiös studie med stora förtjänster, men i mitt tycke är den i vissa avseenden bristfällig redan i sin ansats. Att låta ett antal experter uttala sig om centrala principer kan i och för sig bidra till att skapa konsensus, vilket är bra, men om inte dessa principer i sin tur är förankrade i en konsistent teoribildning får bedömningsskalan en närmast behavioristisk prägel. Här behöver vi också fråga oss hur de principer vi förhåller oss till i praktiken – och som sannolikt kan (och bör?) komma till uttryck på olika sätt – kan härledas ur mer fundamentala teoretiska utgångspunkter och aktuell forskning (ett exempel från den existentiella terapin beskrivs nedan). Det förutsätter dock att det finns ett entydigt och sammanhängande teoretiskt ramverk att utgå ifrån, så låt oss återgå till den frågan.
För att belysa några brister i gestaltterapins teoretiska ramverk – brister som har följt med sedan dess tillkomst på 1950-talet (Perls, Hefferline & Goodman, 1994) – kan vi gå tillbaka till boken av Wheeler och Axelsson (2015). Boken inleds med en redogörelse för gestaltterapins rötter i gestaltpsykologi, fältteori och fenomenologi. Därefter kommer en teoridel som bl.a. berör vissa centrala begrepp (t.ex. kontakt och awareness) och inriktningens fokus på den terapeutiska relationen, känslomässig upplevelse, uppmärksamhet på kroppen och användande av experiment. Så långt är den röda tråden intakt och den teori som presenteras konsistent. Sedan kommer plötsligt ett avsnitt betitlat ”Resistance and the defences” som känns både lösryckt och föråldrat, där begreppen konfluens, introjektion, projektion, retroflektion och egotism beskrivs som olika former av ”kontaktavbrott” eller motstånd till kontakt. Andra böcker har istället en kritisk inställning till ett sådant synsätt, för vad är det egentligen som hämmas eller avbryts (Spagnuolo Lobb, 2013)? Men andra ord: vad menar vi egentligen med kontakt, ett av gestaltterapins mest centrala teoretiska begrepp? Vidare har Wheeler och Axelsson valt att helt utelämna den klassiska teorin om självet med ’id’, ’ego’ och ’personality’ medan den av andra lyfts fram som en central del av teoribildningen (Robine, 2016). Bara för att ge några exempel på de motsättningar och otydligheter som råder. Ett visst mått av oliktänkande är en naturlig och nödvändig del av all teoretisk utveckling, men betydande meningsskiljaktigheter som består över lång tid kan samtidigt vara ett tecken på brister i teoribildningens kärna.
Jag tänker inte gå på djupet i sakfrågorna här. Men baserat på min egen analys ur ett samtida lärandeteoretiskt perspektiv (Borglund, 2019) förefaller det till exempel som att dilemmat med kontakt och kontaktavbrott har att göra med att begreppet kontakt inte är väl definierat i den klassiska teorin. För att råda bot på det behöver vi skilja på vår upplevelse av kontakt som sådan och den mening som vi skapar genom att bearbeta denna kontakt. Det är alltså inte vår sinnliga kontakt med omgivningen som hämmas eller avbryts, utan vårt meningsskapande. Vidare kan vi ur detta perspektiv tala om preferenser för meningsskapande istället för ”kontaktstilar”, och se att om någon preferens blir för dominant (t.ex. på grund av kreativ anpassning under vår uppväxt) så kommer andra sätt att skapa mening att hämmas. Till exempel att känna istället för att tänka, eller att pröva istället för att observera. Det leder i sin tur till att vår övergripande emotionella utveckling (eller gestaltbildning) hämmas, med ångest och psykisk ohälsa som påföljd. Istället för kontakt borde vi enligt min mening tala om meningsskapande. Oavsett om min analys tillför något eller inte är det både anmärkningsvärt och bekymrande att det fortfarande råder sådana oklarheter i teoribildningens absoluta kärna.
Alternativ
Om vi nu föreställer oss att vi kan vidareutveckla det teoretiska ramverket så att det blir entydigt och sammanhängande, vad kommer det att leda till? Baserat på mitt eget utforskande kan jag bara spekulera i frågan, men de alternativ jag ser framför mig talar inte bara till gestaltterapins fördel vad det gäller att skilja ut sig som en unik modalitet i relation till andra. Låt mig i det följande beskriva detta dilemma lite närmare.
Ett alternativ vore att utgå från gestaltterapins filosofiska grund på ett mer stringent sätt. Men det angreppssättet ligger redan till grund för en annan men nära besläktad skola: den humanistisk-existentiella terapin (Schneider & Krug, 2017). Här har framförallt den brittiske professorn Ernesto Spinelli bidragit med ett skickligt teoretiskt arbete som successivt har vunnit allmänt erkännande i ett samfund som tidigare karaktäriserades av teoretisk splittring och mångfald. Med utgångspunkt i den existentiella fenomenologin härleder han i sin bok Practising existential therapy – The relational world (2015) tre grundläggande principer för den existentiella terapin: relatedness, uncertainty och existential anxiety (jag har valt att behålla de engelska begreppen för tydlighetens skull). Dessa principer relateras i sin tur till ett antal underordnade principer och existentiella teman, samt till det praktiska utövandet av existentiell terapi. Den första principen (relatedness, eller existentialrelatedness) är den mest fundamentala och kan i förhållande till gestaltterapin sägas representera en relationell operationalisering av fältteorin:
I have proposed that the more complex and disquieting implications arising from existential phenomenology’s foundational Principles explicitly locate the source of all individual experience, including those centred upon questions of choice, freedom and responsibility, in an unavoidable foundational grounding of relatedness. In doing so, all that was previously understood and presented as being either mine or yours becomes, inseparably, ours. (Spinelli, 2015, s. 218)
(Här talar Wheeler och Axelsson (2015) på ett motsvarande sätt om field-relational Gestalt therapy.) Principen relatedness kan dessutom ställas i direkt relation till den faktor som metaforskningen lyfter fram som den mest centrala i psykoterapi: relationen mellan terapeut och klient. Det teoretiska ramverket är således konsistent med såväl metaforskningen som den psykoterapeutiska praktiken. Med sin utgångspunkt i den existentiella fenomenologin har detta ramverk, på en generell nivå, mycket gemensamt med gestaltterapins motsvarighet. Tack vare sin utpräglat filosofiska grund har den existentiella terapin också en stark teoretisk förankring i den akademiska världen.
Ett annat alternativ vore att närmare beforska och specificera hur processen som leder till en gynnsam förändring i terapi faktiskt ser ut, och vilka principer som är styrande för detta. Men även här finns det en annan och nära besläktad skola som redan gör det: den emotionsfokuserade terapin (Greenberg, 2017). Här har den amerikanske professorn och tidigare gestaltterapeuten Leslie Greenberg lyckats identifiera de meningsfulla helheter (eller gestalter) i vår erfarenhet som verkar ha störst betydelse i detta avseende: våra emotioner. Även om Greenberg själv inte talar om gestalter utan om emotionella scheman, kan man ur ett lärandeteoretiskt perspektiv se att dessa scheman utgör meningsfulla helheter av sinnesförnimmelser, perceptioner, tolkningar, handlingar och affekter som leder till eller bevarar växt (Borglund, 2019). Våra emotioner kan alltså, ur detta perspektiv, betraktas som en fundamental form av gestalter i vår upplevelse av och interaktion med världen. Baserat på detta har Greenberg utvecklat ett evidensbaserat teoretiskt ramverk som är konsistent med och vägledande för den konkreta praktiken. Med emotionerna i fokus finns här inte bara en direkt koppling till relationens centrala betydelse i terapi, utan också en fördjupad teori om varför så är fallet. På en mer generell nivå finns dock mycket gemensamt med gestaltterapin, inte minst på grund av att den emotionsfokuserade terapin har vuxit fram ur bl.a. gestaltterapin (Greenberg, 2017). Mot denna bakgrund är jag benägen att betrakta den emotionsfokuserade terapin som en evidensbaserad fokusering och vidareutveckling av gestaltterapin.
Ännu ett alternativ, sannolikt det mest rimliga, vore att ta sig an det befintliga teoretiska ramverket och vidareutveckla det för att komma tillrätta med dess brister. Med tanke på att vissa av dessa, till exempel kontaktbegreppets mångtydighet, har levt kvar under många decennier behövs det sannolikt nya teoretiska grepp för att lyckas med det. En möjlighet som jag har pekat på vore att ta hjälp av samtida teori för erfarenhetsbaserat lärande. Notera att det här är en helt annan typ av lärandeteori jämfört med den behavioristiska teori som KBT baseras på (och som inom det lärandeteoretiska fältet betraktas som förlegad). Den mest erkända teorin, utvecklad av den amerikanske professorn David Kolb, har till och med gestaltterapin som en av sina utgångspunkter (men verkar trots detta vara helt okänd inom samfundet):
Dewey, Lewin and Piaget must stand as the foremost intellectual ancestors of experiential learning theory; however, there are other, related streams of thought that will contribute substantially to this inquiry. First among these are the therapeutic psychologies, stemming chiefly from psychoanalysis and reflected most particularly in the work of Carl Jung, although also including Erik Erikson, the humanistic traditions of Carl Roger’s client-centered therapy, Fritz Perls’s gestalt therapy, and the self-actualization psychology of Abraham Maslow. (Kolb, 2014, s. 15)
Som jag försöker påvisa i mitt arbete Gestaltterapisommeningsskapande–enevidensbaserad integrativ studie (Borglund, 2019) kan det med hjälp av Kolbs lärandeteori vara möjligt att skapa en mer entydig och sammanhängande teori om självet som till exempel kan förklara hur ”kontaktstilar” uppkommer, hur de kan bli dominanta, hur detta hämmar vårt meningsskapande (dvs. leder till ”kontaktavbrott”), vilka utvecklingsbehov som typiskt föreligger i en terapi, samt vilka krav detta ställer på terapeuten. Med ett sådant grepp skulle teorin om självet (i en vidareutvecklad form) alltså kunna befästas i evidensbaserad forskning om lärande. Ur ett vetenskapligt perspektiv har det naturligtvis en stor betydelse. En sådan teoribildning skulle till och med kunna utgöra (en del av) en gemensam vetenskaplig grund för
all form av psykoterapi. Detta eftersom syftet med den här typen av teori är att beskriva den process varmed förändring sker utifrån den konkret levda erfarenheten, vilket är något som efterfrågas i psykoterapiforskningen:
To become a true applied science psychotherapy research needs not only to provide evidence of efficacy but also to specify the processes of change that lead to the effects. (Greenberg, 2016)
Min bedömning är att ett sådant teoretiskt ramverk i allt väsentligt skulle kunna vara konsistent med såväl metaforskningen som aktuell praxis inom gestaltterapi (Borglund, 2019). I sådana fall är detta en reell möjlighet att bryta ny teoretisk mark och att etablera en gemensam utgångspunkt för forskning och utbildning inom samfundet. Eventuellt skulle den kliniska evidens som finns för den emotionsfokuserade terapin – helt eller delvis – även kunna hänföras till gestaltterapin (givet att så kallade emotionella scheman kan betraktas som fundamentala gestalter i vår erfarenhet, enligt ovan).
Avslutande reflektioner
Genom att undlåta att beforska sin egen praktik och att intressera sig för sin omgivning får jag intrycket av att gestaltterapin under lång tid har gått miste om värdefulla möjligheter till utveckling, identitetsskapande och växt (både teoretiskt och praktiskt). Lite ironiskt skulle en kunna säga att den inte har lyckats leva upp till sin egen teori om att växt sker genom meningsfulla transaktioner mellan organism och omgivning. Även till denna dag ser vi istället exempel på en personkult, självgodhet och metodfixering som ofta kommer till uttryck i termer av att gestaltterapin har varit rätt ute redan från början och att andra fortfarande har mycket att lära av oss. I det andra stycket av introduktionen till Wheeler & Axelssons bok finner vi till exempel följande rader:
Gestalt therapy is a distinct therapeutic approach in its own right, and at the same time the psychological theory behind Gestalt therapy has had a far-reaching influence of other schools of research psychology in the past century; thus, we believe (and hope to convince you here) that many of the basic assumptions of Gestalt can clarify and support your learning and growth in any therapeutic model and methodology. (Wheeler & Axelsson, 2015, s. 3)
Vad som sedan gör gestaltterapin till en ”distinct therapeutic approach in its own right” och vad andra egentligen har att lära av oss förblir ganska oklart. Speciellt om vi beaktar andra böcker i samma serie från APA, t.ex. Wampold (2010), Greenberg (2017) eller Schneider & Krug (2017). Kan det kanske vara så att vi istället har något att lära av andra? Med det sagt råder det ingen tvekan om att gestaltterapins grundare var innovativa pionjärer av sin tid, och att de på många sätt var rätt ute. Men sedan dess har det flutit mycket vatten under broarna – speciellt i vår omgivning – vilket vi nu börjar bli medvetna om. Med hjälp av ett omfattande forsknings- och utvecklingsarbete har andra modaliteter skapat ett försprång till gestaltterapin, både vad gäller den egna identiteten och att belägga vad som faktiskt har betydelse i terapi (där den senare aspekten rimligen bör ha ett inflytande över den förra i detta sammanhang).
Om ovanstående resonemang har en realitet finns det dock möjligheter för gestaltterapin att omfamna sitt förflutna och på nytt välja en modig väg framåt. En väg som i större utsträckning bör karaktäriseras av en meningsfull kontakt med sin omgivning, och ett nyfiket utforskande av sina egna tendenser till konfluens (t.ex. det svala intresset för vetenskap och kognition), introjektion (t.ex. obearbetade aspekter av den klassiska teorin), retroflektion (t.ex. självgodheten gentemot omgivningen) och projektion (t.ex. förutfattade meningar om andra modaliteter). Bruce Wampold (2016) förutspår att psykoterapin kommer att förändras radikalt de kommande åren, i takt med att våra kunskaper om människans förändringsprocesser ökar och nya metoder utvecklas. Gestaltterapin skulle därför göra klokt i att noggrant följa denna utveckling, och att vidareutveckla sin teori och praktik på ett sätt som är konsistent med t.ex. metaforskningen och den lärandeteoretiska utvecklingen. Här finns möjligheter att etablera en vetenskaplig grund som är förenlig med gestaltterapins ursprung, grundläggande värderingar och epistemologi, och som dessutom baseras på befintlig evidens. Det är sannolikt en mer framkomlig och hållbar väg jämfört med att t.ex. försöka reproducera den storskaliga forskning som andra modaliteter nu bedriver. Ytterligare en anledning att slå in på denna väg är vi sannolikt kommer att få se en integration (eller upplösning) av olika modaliteter i takt med att kunskaperna enligt ovan ökar, och att det kan vara bättre att engagera sig i denna utveckling än att fortsatt hävda sin unicitet mot omgivningen. Oavsett vad vi väljer att göra kan vi i alla fall konstatera att det som är, är, och att det ena kommer att leda till det andra. Vår existens är trots allt föränderlig och otillfredsställande, och vår särskildhet en illusion (Gold & Zahm, 2018).
Referenser
Borglund, D. (2019). Gestaltterapi som meningsskapande – en evidensbaserad integrativ studie.
Stockholm: Gestaltakademin i Skandinavien.
Bornemark, J. (2018). Det omätbaras renässans – en uppgörelse med pedanternas världsherravälde. Stockholm: Volante.
Briffault, X. (2017, May). Epistemological and practical consequences for research in Gestalt therapy: If we choose to adopt Wampold’s contextual model. Presentation at Exploringpractice-basedresearch in Gestalt therapy, EAGT and AAGT joint Research Conference. Paris, France.
Fogarty, M., Bhar, S., & Theiler, S. (2017, May). Validation of the Gestalt therapy fidelity scale. Presentation at Exploring practice-based research in Gestalt therapy, EAGT and AAGT joint Research Conference. Paris, France.
Fogarty, M., Bhar, S., & Theiler, S. (2019). The development and validation of the Gestalt therapy fidelity scale. Psychotherapy Research. DOI: 10.1080/10503307.2019.1571688.
Gold, E. & Zahm, S. (2018). Buddhist psychology & Gestalt therapy integrated – Psychotherapy for the 21st century. Portland: Metta Press.
Greenberg, L. (2016, September). A Gestalt research program: Politics and purity. In The Aestetics of Otherness:MeetingattheBoundaryinaDesensitizedWorld. Conference conducted at the meeting of AAGT/EAGT, Taormina, Italy.
Greenberg, L. (2017). Emotion-focused therapy (2nd ed.). Washington, DC: American Psychological Association.
Kolb, D. (2014). Experientiallearning–Experienceasthesourceoflearninganddevelopment(2nd ed.). Upper Saddle River: Pearson Education, Inc.
Perls, F. S., Hefferline, R. & Goodman, P. (1994). Gestalttherapy–Excitementandgrowthinthehuman personality. Gouldsboro: The Gestalt Journal Press, Inc. (Original work published 1951)
Robine, J.-M. (Ed.) (2016). Self – A polyphony of contemporary Gestalt therapists. St Romain la Virvée:
L’exprimerie.
Schneider, K. & Krug, O. (2017). Existential-humanistic therapy (2nd ed.). Washington, DC: American Psychological Association.
Spagnuolo Lobb, M. (2013). The now-for-next in psychotherapy – Gestalt therapy recounted in post- modern society. Siracusa: Instituto di Gestalt HCC Italy.
Spinelli, E. (2015). Practising existential therapy – The relational world (2nd ed.). London: Sage Publications Ltd.
Wampold, B. (2010). Thebasicsofpsychotherapy–Anintroductiontotheoryandpractice.Washington, DC: American Psychological Association.
Wampold, B. (2016). On qualities and actions of effective therapists and expertise research. Interview with Alexandre Vaz on Psychotherapy Expert Talks: https://youtu.be/34btF7hnrYQ (2020-06-06)
Wampold, B. & Imel, Z. (2015). The great psychotherapy debate – The evidence for what makes psychotherapy work. New York: Routledge.
Wheeler, G. & Axelsson, L. (2015). Gestalt therapy. Washington, DC: American Psychological Association.
– Dan Borglund, danborglund.se@gmail.com
0 kommentarer