Litteratur för utveckling

Maria: En kvinnlig komikers dagbok, av Maria Skäringer

”Jag är rädd, men inte förlamad. Jag kan röra mig, så jag måste göra mig fri. Det är enda sättet. För oavsett allt, det finns inget vackrare än en människa, när hon blir ett med sig själv.”
 
De riktigt grova orden i boken… Svordomar och könsord. Jag står nästan inte ut. Jag dömer dem. Jag dömer HENNE. 
”Så otrevligt språk. Vad är det för fel på henne? Måste hon skriva så?!” 
Överväger att inte läsa boken. ”Usch!” 
 
”Jag var alltid stressad som barn. Och den stressen lever fortfarande i mig. I brorsan också. En medberoende, kontrollerande, fladdrig och rastlös sida, som hela tiden är beredd att parera hoten. Vi vågade aldrig slappna av. Och jag kan fortfarande inte sjunka ner i mig själv, utan måste ständigt vara på min vakt. Men vad det är jag skyddar mig eller oss ifrån vet jag inte. Förmodligen mig själv, dåtiden och allt som kryper i de där osorterade, smutsiga högarna.”
 
Så rullas hennes historia upp. Stundtals måste jag pausa, andas. Stundtals måste jag gå tillbaka en bit och lyssna om, försöka förstå, försöka ta in det hon skriver. Vad är det för fel på människor som utsätter människor så illa, undrar jag då. Jo, jag vet. De människorna bär egna sår. Men ändå. MEN ÄNDÅ?! 
 
”Det som hände mig när jag var sex år, blev såret de andra idioterna letade upp och sen utnyttjade. Blodspåren de sniffade sig till, ungefär som när man gör djurspår med rådjursklövar till hundar. Hur de följer det skadade djuret, det söta halvtorkade blodet, som klibbar längs med barken i skogen.”
 
Förundras över hennes överlevnad. Att Mia Skäringer ens överlevde övergreppen och allt det hon sen gjorde mot sig själv. Och hennes mamma, hur överlevde hon när Mia hamnade i den ena hemska, utsatta situationen efter den andra? Jag är ju själv mamma. Jag vet att jag blir så där urstark, när jag måste. Men Mias mamma? Hur gick hon inte sönder av oro? Hur stod hon ut? Fast gjorde hon det? Nej, det var väl det hon inte gjorde ändå. Mormor var väl den som stod ut?
 
Kvinnor. 
Mammor. 
Mammor till mammor. 
Döttrar. 
Döttrar till döttrar. 
 
Så fick Maria själv en dotter. Jag ryser. Jag känner hennes ord in i min egen själ. Att se sin egen dotter med de ögonen och den starkaste kärlek, som man aldrig haft för sig själv. Att kanske inse…även jag var vacker, även när jag upplevde mig som fulast, även jag var värd kärlek genom allt.
 
”Dotter av vår tid, om du kunde se hur vacker du är, men hur ska jag kunna övertyga dig? Jag famlar i min egen skugga. Jag såg aldrig mig själv heller. Hur ska jag tvinga ditt medvetande? Från vilket håll ska jag hugga dina demoner, när jag aldrig förmått att döda mina egna?”
 
Så svåra nära relationer kan vara, kanske speciellt i mor-dotter-relation. Tänker på min mamma. Stark kvinna. Tänker på min mormor. Stark kvinna. Å så tänker jag på mig. Likaså stark. Hur blev det för oss kvinnor, denna styrka? Hur blir det för mina döttrar? Jo, de är starka. Var och en på sitt sätt. Styrkan vi bär, den behöver en stabil grund, förståelse, omsorg och självmedkänsla, annars blir destruktiv, dysfunktionell. Styrkan behöver också utvidgas i sin polaritet sårbarheten. Annars blir balansen och flexibiliteten skör och onyanserad. Att enbart vara stark leder in i återvändsgränder, ensamhet och utmattning. 
 
Maria är stark i mina ögon. Som om hon gått genom ett totalt mörker och kaos med sin styrka, vilket förvandlat den destruktiva styrkan till en sund kraft, då hon haft en liten liten springa in till hjärtat öppen, så att hon hittade rätt genom det hårda livet, trots allt. Till slut. 
 
Marias bok berör. Och väcker ilska. Rå vrede inför de män som tar sig rätten att använda och utnyttja en annan ung människa helt själviskt med enorma skygglappar på, som liksom ska göra det äckliga och avskyvärda till något helt normalt och okonstigt. 

”Jag går rakt in i mörkret. Försöker inte ens kolla om det finns nån annan utgång. Jag ger upp. Kanske den största bedriften jag lyckats med. Ur ett större helikopterperspektiv, som människa, för mitt eget bästa.”
 
Att kapitulera kanske är vägen till att balansera den råbarkade styrkan? För styrkan må gå hand i hand med sårbarheten. Då bär jag styrkan med ödmjukhet och medvetenhet. Balanserat. Så som jag också tänker att Maria gör till slut. Att livet liksom la sin hand över henne och försiktigt visade vägen till platser där hon lyckades höra den inre rösten genom bruset av alla andras röster, åsikter och höga tempo. En plats där ett nej sakta tog sin form och hur det nejet faktiskt byggde en gräns, om än svag till en början, runt henne. Med tiden fick nejet bärkraft. Och det i sin tur gav ett utrymme för sårbarheten att odlas. Och så en dag hade hon samlat material till den här boken. Att skriva den och låta andra människor ta del av den, det är verkligen både starkt och sårbart. Och jag kommer läsa boken åtminstone en gång till.
 
”Det tar tid att bli sig själv. Ibland ett liv.”

– Mela Wickbom

0 kommentarer

Skicka en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *