Eva Amundsdotter
Vikrams artikel fyller mig med energi. Olika delar ger inspiration, tankar, känslor: om hur antaganden om kön påverkar ett sammanhang – i det här fallet gestaltterapeututbildning, om ett experiment med en intention att bidra till en ökad medvetenhet hos studenterna och med en vilja från Vikram att bidra till framtida program för gestaltterapeuter. Han är närvarande med sig själv, med sin egen identitet både vad gäller kön, sexualitet och hudfärg.
Det han beskriver i sin text, hur han utforskar ett fenomen med studenterna, gör han även med läsaren. Jag följer med, får en klar beskrivning av hur experimentet gjordes och därefter reflektioner och tolkningar från honom och röster från deltagande studenter. Jag ser en tankeväckande process om vad vi kan kalla bias. Det speglas exempelvis genom en av studenterna, som menar att hen inte var intresserad av kön, utan av personen och berättelsen i experimentet. Likväl fanns antaganden om kön med under samtalet för denna student.
Jag minns liknande reflekterande processer som jag och Ulf Grundel fick möjlighet att göra under genusveckan på GA:s organisationsprogram för flera år sedan. Vilka möjligheter att utforska hur genus gavs betydelse på olika sätt, när vi kunde göra ett arbete i flera steg, som gav möjligheter till nya perspektiv. Jag har arbetat med genusperspektiv i olika grupper under många år och sökt möjligheter inom olika ramar som givits. Genusveckan minns jag som en höjdpunkt, att med ett gestaltiskt förhållningssätt undersöka, uppleva och lära tillsammans om ett fenomen som har präglat och påverkat oss på olika sätt. Vi undersökte antaganden om kön/genus, hur och när dessa görs relevanta och får betydelse. Processerna vi gjorde ledde till liknande kommentarer som i Vikrams text. Kommentarer om upptäckter av sin egen bias, kommentarer präglade av glädje och inspiration över att få upptäcka något från ett annat perspektiv än det vanliga och även kommentarer om skam över sin egen bias.
Vikram tar upp skammen och menar att vi kan se begreppet som ett fältfenomen. Vi är en del av detta fenomen och det handlar inte om att någon är en dålig människa.
Ett begrepp han använder i sin text för att tolka materialet är mikroaggression, olika former av kränkande ord och handlingar som utmärks av fientlighet mot undertryckta grupper. Mikro står för att det kan verka bagatellartat om det ”bara” är en handling. Ofta är det dock upprepningarna som kan skapa stora konsekvenser för de som blir utsatta. Vikram använder även myggbett som en metafor, med ett användbart klipp på Youtube i referenslistan. Forskning visar att HBTQ-personer ofta upplever mikroaggressioner och att detta förstås kan påverka välbefinnande och orsaka lidande. Begreppet används med andra ord både för att visa på upplevelser hos en undertryckt grupp och för att analysera och förstå något om hur dessa mikrohandlingar skapar en kumulativ effekt.
Jag minns att olika processer under genusveckan väckte tankar och känslor, som både gav energi och där smärtsamma upplevelser gjorde sig påminda. Vi har olika erfarenheter av mikroaggressioner, från en del som passerar inom normer och inte upplever dessa fientliga handlingar till andra som får upprepade myggstick som en del av en vardag.
En av deltagarna i gruppen hos Vikram var en kvinna som identifierade sig som lesbisk. Hon berördes starkt av att höra hur andra i akvariet i klientrollen delade upplevelser av att få antaganden om kön på sig. Från hennes levda erfarenheter, blev hon medveten om sina låga förväntningar på omgivningen runt dessa frågor. Hon kunde känna en medkänsla med sig själv i det ögonblicket.
Begreppet mikroaggression används i olika forskningsarbeten på ett liknande sätt. Ett exempel är ett avhandlingsarbete vid Umeå universitet: ”Är det bara jag? Om sexism och rasism i läkarutbildningens vardag. Erfarenheter, förklaringar och strategier bland läkarstudenter” av Emelie Kristoffersson (2021). Hon använder begreppet mikroaggression i sin analys av de olika upplevelser läkarstudenter vittnar om på läkarprogrammet. Upplevelser av mikroaggression fanns i föreläsningssalar, på avdelningar och mottagningar såväl som i fikarum och på fester. Kristoffersson menar att studenter med erfarenheter av mikroaggression, tenderade att förklara detta med brister hos dem själva. Det innebar ett stort extraarbete hos dessa studenter att förhålla sig till olika former av exkludering och stereotypisering. Hon använder begreppet mikroaggression också i meningen osynlighet, som lätt leder till att upplevelser av dessa aggressioner läggs på den som utsätts, vilket flera vittnar om i studien.
Jag har arbetat i flera forskningsprojekt, där jag varit med om att utveckla begreppet genusmedvetet ledarskap, där jag och kollegor har arbetat tillsammans med chefer och ledare i organisationer för att lära om hur kön/genus ges betydelse i olika sammanhang – genom olika former av antaganden, ideal och normer. Vi har utforskat hur ett ledarskap kan se ut som möter detta oreflekterade görande. Några lärdomar från dessa olika projekt, är vikten av att arbeta med läroprocesser som gör det möjligt för deltagarna att få syn på sig själva och sina levda erfarenheter och möten av budskap om kön/genus. Vikrams experiment kan användas även i andra sammanhang tänker jag, och bidra till en ökad medvetenhet. Kopplingen mellan att utgå från egna upplevelser och få höra varandra, kombinerat med att söka tolka och analysera ett fenomen genom olika begrepp, är verkligen kraftfullt.
Jag läser även dialogen mellan Vikram Kolmannskog och Ulf Grundel på webbsidan och där ger Vikram ett exempel på hur han använder sina egna erfarenheter och kunskaper i terapirummet. I terapi med en transperson som talar om social ångest, menar Vikram att han inte reducerar det till något som individen kämpar med. Istället kopplar han till dominerande normer i det norska samhället om vad han benämner som heterosexism.
Vad du väljer att utforska, menar han, blir också en fråga om politik och etik. Hur möter vi klienter i ett bestämt sammanhang? Är vi inte medvetna, kan vi själva upprätthålla ideologier där problem placeras hos individen.
Tillbaks till artikeln, där han ställer sig frågan om vilken träning terapeuter om heteronormativitet och hur detta hanteras i utbildningar, inte minst med tanke på forskningen om mikroaggressioner. Han vill normalisera fenomenet och reducera skammen för att istället rikta oss mot ökad medvetenhet och bli mer fria från de begränsningar som ligger i ett återskapande av dominerande könsnormer.
- Eva Amundsdotter är genusforskare och lektor vid institutionen för pedagogik och didaktik, inriktning organisation och ledarskap, vid Stockholms universitet. Hon arbetar med aktionsorienterad genusforskning, där hon kombinerar genus- och aktionsforskning. Hennes intressen handlar mycket om hur en grupp förändringsledare kan lära av och med varandra för att skapa organisationer som är genusmedvetna och inkluderande. Hennes arbete är inspirerat av ett gestaltiskt förhållningssätt.+++Hon har olika kopplingar till gestalt; dels genom det 1-åriga programmet Gestaltmetodik i organisationer, dels genom att ha deltagit i handledning för Margareta Berggren i över tio år och genom medverkan på Genusveckan, tidigare en del av GA:s organisationsprogram.
Kontaktuppgifter: eva.amundsdotter@edu.su.se mobil 0733-10 94 34
0 kommentarer