Gryning-fåglar-hav. Foto: Frank Mckenna på Unsplash


 

 

Vi – Margareta Berggren och Lasse Övling – får anses som veteraner inom gestaltsverige. Vi genomförde utbildningen till gestaltterapeut i början av 80-talet, några år efter att grundarna Lasse Norberg, Barbro Curman, Janis Missios m fl inbjudit gestaltterapeuter från USA och Canada som lärare för den första utbildningen i institutet som då hette GIS (Gestalt Institutet i Skandinavien). Vi hade båda då en färdig eller pågående psykologutbildning med i bagaget vilket fick betydelse för hur vi tog emot gestaltutbildningen. Den blev ett annorlunda upplevelsebaserat och metodologiskt kreativt komplement till psykologutbildningens teoretiska tyngd. Framför allt ifråga om förhållningssättet mellan terapeut och klient, där det personliga och den medvetna närvaron blev ledord i relationsskapandet. För oss har kombinationen akademisk teori, existentialistisk filosofi och fenomenologi varit bärande i vårt arbete.

Dans artikel

Vi har nu blivit ombedda av Nätverket Gestalt i Sverige att kommentera Dan Borglunds artikel ”Om gestaltterapins identitetskris, psykoterapiforskning och vägval”, som publicerats på nätverkets hemsida. Först vill vi börja med att uttrycka vår glädje och uppskattning för Dans ambition att försöka förstå gestaltterapins historiska vägar och ge förslag på strategier framåt. Hans ansats är modig och kommer förhoppningsvis bli en viktig inspiration till att locka fram en frisk dialog och stimulera arbetet med att utforska kunskaper och teorier mot bakgrund av gestaltpsykologi. Detta i kombination med pågående forskning och andra källor kan bli en injektion till att utveckla samverkan med akademien och kanske också öppna möjligheter till en legitimationsgrundande psykoterapeututbildning.

Dan börjar sin artikel med frågan om gestaltterapin gått miste om värdefulla möjligheter till utveckling, identitetsskapande och växt genom att underlåta att beforska sin egen praktik och att intressera sig för sin omgivning. 

Vårt svar på hans fråga är ett direkt Ja! Vi tror att Dan sätter fingret på just denna ömma punkt i sin artikel – gestaltterapin kom med en frisk radikal spännande terapiform till Sverige men har fastnat i sin egen retroflektion av självgodhet. Därmed har GA inte prioriterat samverkan med andra aktörer och i det inte heller skaffat tillräckliga kunskaper om vad som sker på terapimarknaden. 

Vårt Ja till Dans tankar behöver förstås genom några historiska tillbakablickar av GA´s resa och risk för exkluderande tendenser.

Gestalt, GIS  under 70-80 talet

Gestaltterapi kom till Skandinavien på 70-talet som en närmast revolutionerande terapeutisk metod, med stark ideologisk och kritisk vilja att förändra den gamla psykiatriska institutionsvårdens syn på vad som var mentalt friskt och vad som betraktades som psykiskt sjukt.  

Samtidigt fanns kritiska röster i samhället rörande bristerna på terapeutisk behandling inom psykiatrin. Staten utredde införandet av en legitimerad utbildning vilket sedan kom 1985, och kopplades till att patienter fick terapi på remiss genom de sk Dagmarpengarna.

Då dominerades terapisverige av psykodynamisk  terapi, med sitt neutrala tolkande förhållningssätt. Samtidigt gjorde den beteendeterapeutiska metodstyrda terapin snabba insteg på de psykologiska universitetsinstitutionerna.

Utanför högskolorna blommade en rad olika terapiskolor upp, t ex familjeterapi, kroppsterapi, och även mer radikala varianter som skrikterapi, rebirthing.

Gestaltakademin 80-talets slut

Gestalt stod sig stark under denna period, genom sin ideologi, övertygelse och upplevelse av exklusivitet.

Gestaltterapins metodik stod för ett radikalt annorlunda förhållningssätt hos terapeuten med sin gestaltpsykologiska, fenomenologiska, relationella syn på terapi.

Detta tillsammans skapade en stark inre stolthet i organisationen. Inställningen av att ”vi är ett eget radikalt spår i fråga om personlig utveckling” gav kraft och energi och lever i viss mån kvar än idag.

När vi gick utbildningen upplevde vi båda det svala intresset för psykologisk och terapeutisk forskning, och frånvaro av teori diskussioner, och accepterade detta.

Att vara inkluderad i denna revolutionära ideologi blev viktigare än att hävda något annat.

Kritik från den etablerade psykoterapitraditionen fanns förstås, bl a för Gestalts svala, ibland avoga inställning till psykologisk och terapeutisk forskning och teoretiskt lärande och analys. Från legitimationsgivande utbildningar ansågs gestaltterapiutbildning inte vara ”rätt väg” om man ville bli psykoterapeut.

GA´s svar var, som vi minns det, ”gestalt är mer ett förhållningssätt än terapi” och ”vi står över det akademiska navelskåderiet” och devisen ”loose your head and come to your senses” som attityd stärkte organisationens etablerade självbild, och samtidigt utgjorde ett hinder för nyfiken utveckling och lärande.

Man tenderade att glömma att Gestaltpsykologins grundare var psykoanalytiskt och teoretiskt välutbildade personer.

Gestalt under 90-talet

Gestaltakademin var ändå på god väg att etablera en beforskande lärokultur genom de studerandes möjlighet att genomföra en masterexamen vid University of Derby. Masters höjde den teoretiska nivån på utbildningen och stimulerade dessutom flera kollegor till att gå vidare med forskning och studier.

Denna akademiska koppling upphörde när regeringen i Storbritannien avvecklade tillståndet för engelska universitet att bedriva utbildning i andra länder.

Gestaltakademins styrelse, där vi då båda ingick, gav ledningen i uppdrag att undersöka en möjlig svensk akademisk/legitimationsgrundande anknytning via UHÄ respektive Socialstyrelsen. Detta krävde en anpassning till akademin av gestaltterapeututbildningens innehåll såväl som form, vilket GA inte var beredd till. 

Sveriges Auktoriserade Gestaltterapeuter har i nutid undersökt möjligheten till en legitimerande psykoterapi utbildning vid Södertörns högskola, men av flera skäl lyckades det inte.

Nutid

Man skulle säkert kunna se på t ex utbildningsveckorna på GA under alla år att innehållet skiftat men en del teoretiska begrepp t ex kopplade till kontakt och kontaktavbrott använts utan att kritiskt ifrågasätta definitionen. Känslan av en stark ”kontakt” inåt och utåt har blivit tillräcklig för att fortsatt använda begreppet. Det är klart att teoretiskt har inte begreppet ifrågasatts eller diskuterats eller satts in i andra teoriramar. 

Idag finns en kraft inom gestaltcommunity att återupprätta ursprungliga teoretiska begrepp t ex beskrivning av Självet. Vi har den i Sverige men inte särskilt livaktig. Förklaringen kan vara att få praktiker eller studenter publicerar artiklar för att diskutera begreppen. Det är naturligtvis glädjande att Nätverket Gestalt i Sverige nu har ambitionen att stimulera teorikritisk diskussion. Det finns också påbörjade inofficiella kontakter med Norsk Gestaltinstitutt HØyskole och Nordens första docent i Gestaltterapi. Vi hoppas dessa kontakter och diskussioner som i Dans artikel kan få fart på självreflektion och en sund självkritik och ta gestalt ut ur sin egen konfluens.

Margareta Berggren och Lasse Övling