”Jag är medveten om att mitt namn är Elaf Ali. Jag är född i Irak och bodde där tills jag var fyra år. Min hårfärg är svart och min ögonfärg brun. Men i Sverige har jag vuxit upp, gått i skolan, jobbat, köpt lägenhet och förverkligat mina drömmar. Sverige är mitt land, det land jag håller kärt.”
En kollega tipsade om den här boken. Han sa att han sträckläste den. Jag gjorde lika – jag sträcklyssnade. Den är bra, mycket bra. Boken ger dels författarens egen upplevelse, dels intervjuar hon sina föräldrar inför arbetet med den här boken, vilket är mycket intressant att ta del av och dels finns fakta kring hedersnormer och hedersförtryck med i egna kortare kapitel. Att försöka skriva om den här boken gör den dock inte rättvisa. Boken behöver upplevas genom egen läsning.
Författaren skildrar sin egen uppväxt med hedersförtryck, men också med mobbning i den svenska skolan. Elaf verkar vara en oerhört klok, modig och driven flicka och senare kvinna, som går sin egen väg och som utmanar föräldrarnas världsbild och historia. Jag har läst och lyssnat på en del föreläsningar om heder, men den här boken är i en annan liga. Elaf Ali beskriver sin verklighet så att jag känner skräcken i mig.
”Vem vill få tag i dig klockan åtta på kvällen! skriker pappa. Vem?!”
I ögonvrån ser jag hur Lea kryper ihop på sängen, försöker göra sig osynlig.
”Jag vet inte”, svarar jag lågt och hoppas att David inte ska höra hur vettskrämd jag låter.
”Ljug inte. Är det nån kille du träffar?” skriker pappa och hans ansikte blir blodrött. ”Din äckliga hora.”
Jag, som brukar vara kvicktänkt och ha svar på tal, blir stum. Inte ett ord får jag ur mig. När pappa blir så här arg finns det sällan något jag eller någon annan kan göra för att lugna ner honom. Men han har aldrig kallat mig hora förut.
Elaf beskriver hur ett hedersstyrt liv kan se ut i Sverige. Hur det blir att växa upp i ett samhälle med svenska normer och med irakiska hedersnormer i familjen. Hur hedersnormerna blir en hemlighet hon inte vill att någon ska veta om. Hon hemlighåller dem på grund av skam. Under skolåren blir Elaf dessutom periodvis utsatt för mobbning och hot, utifrån att hon har ett annat hemland och inte ser svensk ut. Då föräldrarna inte har tid för henne riktigt drar hon själv i trådar, som gör att hon kan byta skola och åtminstone få slippa mobbning under vissa perioder.
Just detta att boken är uppdelad i tre olika delar ger en väldigt fin effekt. Författaren varvar dessa tre delar med precision som skapar förståelse och känslan av att vara där, vara Elaf i de stunder hedersnormerna stryper åt. Men det är inte endast förståelse för Elaf, utan även förståelse för föräldrarna, för relationerna med släkten som är kvar i Irak, för vårt svenska samhälle och en insikt i att det finns mycket kvar att jobba med, för kvinnors frigörelse. Elaf går före här. Och jag måste säga att jag håller hennes pappa varmt i hjärtat, när jag läser om den förändring han gör genom åren. Det finns hopp.
”Jag får ofta frågan om jag känner mig svensk eller irakisk. Det finns inget rakt svar och det handlar inte om eller utan om både och. Jag är en duett, svensk featuring irakisk. Mina rötter är arabiska, men mina blad svenska.
– Mela Wickbom
0 kommentarer