– en intervju med Viveka Klingenberg

Viveka Klingenberg är gestaltterapeut sedan 1980-talet och har, som många andra gestaltutövare, sökt vidare efter allt djupare perspektiv på tillvaron. Andlig och existentiell fördjupning är ofta en naturlig konsekvens av den förhöjda medvetenhet som en gestaltterapeutisk utvecklingsprocess innebär.
   Viveka har bl.a. valt att studera ekosofi vid Karlstads universitet och skrev sin 20-poängsuppsats utifrån temat mänsklig mognad; ”Var finns mogenheten? Nobelprisbelönade vetenskapsmannen, statsministern eller ärkebiskopen?”.
   Jag träffade Viveka för en eftermiddags intensiv dialog kring ett ämne som engagerar oss båda: Hur ska vi människor hinna förändra vårt levnadssätt för att överleva som art på jorden?

LB: Hur kom du in på ”mogenhet” som tema för din uppsats?
VK: Det var det här citatet av Martin Lönnebo som inspirerade mig: ”Den avgörande strategiska frågan för mänsklighetens framtid är mognad. Med kärnvapen, genmanipulation, datorer etc, har människans förmåga att påverka vår värld drastiskt ökat, och därmed vår makt. Med ökad makt följer ett ökat ansvar och det i sin tur borde vara grundat i ökad visdom eller ”mognad” hos människan.”
   Med alla de möjligheter vi har idag blir ansvaret så mycket större, vilket kräver större grad av mognad av oss. Och det tycker jag gäller i stort som i smått. Någon har formulerat det som att människan ligger mognadsmässigt 1000 år efter den teknologiska utvecklingen. Vi har helt enkelt inte hängt med i vår egen utveckling som ansvarsmedvetna varelser.
   Det intressanta är att det inte är de tekniska landvinningarna som är destruktiva i sig, utan det är när vi människor använder dem oreflekterat som det ofta får destruktiva konsekvenser.

LB: Vad innebär ett ekosofiskt perspektiv på mognad?
VK: Ekosofi som disciplin handlar om ”Jordens framtid och människans värdighet”. Där ingår både de stora frågorna som gäller människan som art på jorden och de vardagliga ställningstaganden och levnadsmönster som varje enskild individ måste ta ansvar för.
   Min utgångspunkt i uppsatsen gällde de stora frågorna, men om vi tittar närmare på de nivåer som utkristalliseras i en kulturanalys ser vi att det går en rak linje från de stora frågorna ner i varje människas vardagsliv.
   En nivå är den naturvetenskapliga, med forskningens och teknikens språk; den andra är den politiska, sociala och ekonomiska nivån och den tredje är den värderingsmässiganivån, som har ett mytiskt, poetiskt och religiöst/etiskt språk.
   Vad vi än pratar om för frågor i samhället – t.ex. klimatförändring och växthuseffekten, som är så aktuella just nu – så behöver vi använda oss av alla dessa tre nivåer för att det ska bli begripligt och för att vi ska kunna agera för en förändring.

LB: Ser du de här nivåerna även i din verksamhet som gestaltterapeut?
VK: Ja, parallellerna är väldigt konkreta. Om t.ex. en person kommer till mig i terapi för utmattningsdepression eller stressymptom efter att ha känt sig utbränd i arbetet, blir det ju viktigt att börja titta på väldigt omedelbara åtgärder i vardagslivet: Vad behöver personen göra för att börja återerövra hälsan? Sova ordentligt, äta näringsrik mat, tillskott av vitaminer och motion. I nästa steg kanske börja träna avslappning, börja med qigong eller något liknande; att öka lyhördheten för kroppen.
   De här frågorna handlar om att handskas med den akuta situation som är just nu. När kraften börjar återvända kommer vi dock upp på en ny nivå, där det med lite perspektiv inte bara handlar om att återhämta sig och sedan gå tillbaka till samma tillvaro som förut.
   Här kommer vi in på frågor som är viktiga att ta ställning till för att inte falla tillbaka i en ännu värre situation. Personen behöver ta lärdom av vad som hänt och kanske arbeta mindre, avbryta arbetet vid en viss tidpunkt för att få tillräckligt med avkopplande fritid, att börja sätta gränser mot vissa krav från omgivningen etc. Att börja säga ”Nej!” och lyssna på kroppens signaler.
   Då kommer vi in på den sociala nivån, hur det ser ut i våra relationer, hur vi förhåller oss till våra sociala roller etc.
   Frågorna blir alltmer existentiella. Här ställs individen inför behov av förändringar som kan konfrontera hans/hennes sociala mönster och kanske väcker det oro eller rentav fientlighet från omgivningen? Vad ska människor tycka om jag gör såhär? Då kan det behövas ett stöd från en högre nivå, t.ex. att ställa sig frågor om vad som är en meningsfull tillvaro, vilka är drivkrafterna, personligen och i arbetslivet? Vad vill jag använda min tid till?
   Där är vi inne på den värderingsmässiga nivån, som handlar om livsåskådning, känslan av mening och värde. Är det något särskilt jag måste göra för att känna att jag har ett värde, eller räcker det med att jag är den jag är? Om jag inte kan förankra en förändring av mitt sätt att leva i den sortens värderingsmässiga ställningstaganden då tror jag att det blir väldigt svårt att genomföra den.
   För förändring är det viktigt att du mentalt sträcker dig ut i ett nytt perspektiv, ett perspektiv som omfattar mera än du förstod tidigare. Det är sedan med den nya förståelsen som stöd du kan ta de steg som krävs.

LB: Vad tror du att gestaltterapin kan tillföra inför dessa större perspektiv?
VK: I jämförelse med t.ex. KBT tror jag att gestaltterapin vidgar perspektiven mera. Vi tittar ju inte bara på det intra-psykiska utan också på i vilket sammanhang individen finns. Med fältteorin som grund, tanken att alla ingår i ett fält av interaktioner, vidgar vi synen på vad den enskilde individen påverkas av.
Annars måste jag säga att med åren är det inte längre så tydligt för mig vad som är gestaltiskt och inte i det jag gör. Kanske har mina livserfarenheter och vidgade intressen blivit delar av mitt arbetssätt, integrerade till något som ger mening?
   Något som nog är specifikt för oss inom gestalt är att vi tittar på människan ur många olika synvinklar. Vi har med tankarna, känslorna, sinnena likaväl som vi ser en existentiell aspekt av människan. Att hon är mer än summan av de fysiska delarna, så att säga.
   För mig är det alldeles självklart att likaväl som vi har en kropp finns det också en andlig dimension.
   Inspirerad av den storslagna naturen omkring mig vid Grövelsjön för en tid sedan skrev jag följande rader:

Gestalts Andlighet

Andlighet i Gestalt?
Den frågan klingar välbekant i mina öron. Jag vill inte ha den frågan i mig längre. Jag vill som Perls säger: ”göra om frågan till ett påstående.”
Mitt påstående är:
Det finns en andlig aspekt, en andlig dimension av oss människor. Varandet. Kärnan. Själen. Livskraften. Existensen. 
När vi skalat löken ända in så kvarstår ändå Något. 
Jag är.
Vi försöker förstå och förklara. Vi målar våra bilder och teorier och religioner kring detta faktum. Vi kan inte bortse från att andligheten är en kraft i fältet. Alla människor, i alla tider, i alla kulturer, påverkas av sin livsåskådning. Vi tycks drivas av en längtan, ett sökande kring dessa stora livets frågor.
En viktig del av mänsklig utveckling är att bli mer medveten, att integrera fler och fler aspekter. Bli mer och mer autentisk. Göra mig medveten om de djupare skikten, de grundläggande krafterna i mitt liv.
En människa mår väl av kontakt med djupare skikt; där mitt värde finns i mitt varande, oavsett prestationer. När mina val bottnar djupt i mig. När jag är djupt förankrad i mitt innersta varande kan jag möta världen i ett Jag–Du-möte. Uppleva hur jag blir ett med alltet, en del av helheten. Här någonstans blir bilderna målade, här väver vi teorier och religioner. Här räcker inte längre orden. Vi ”möter en härlighet som övergår allt förstånd”.
Eller tomheten.

LB: Så vackert skrivet. Det stämmer också med min upplevelse. Varifrån ska då människan få kraft att genomföra de förändringar som krävs för att inse vårt rätta sammanhang på jorden?
VK: Jag tror att den djupaste drivkraften till förändring är kärlek. Längtan och lusten och kärleken till livet. Till skapelsen. Agape.
   Och kärleken till naturen. Den finns ju där, det märks ju inte minst i vår kultur. Känslan av hemmahörighet, av att vara en del av helheten i naturen.
   Reflekterar människor över lycka och längtan så finns oftast nära relationer och naturen med i bilderna.
   Glädjen och lyckan nu under våren när blåsippor och tussilago kommer igen och fåglarna återvänder. Känna solen värma. All njutning och lust som är förknippad med våra naturupplevelser, i skogen, i skärgården, i fjällen. Det är ju självklart att vi förväntar oss att även våra barn och barnbarn ska få uppleva detta.
   Inte vill vi förstöra vår jord! Tänk ändå så många människor som under sista decenniet ökat sin medvetenhet om olika miljöfrågor. Och i vardagen självklart gör sitt, sopsortering, handla kravmärkt….
   Och i samtal med människor i terapin kommer ofta de stora, existentiella frågorna om livet, vad som är meningen, vad som är viktigt.
   Där kommer nivån kring värderingar, värdegrund, livsåskådning. Det som är gemensamt hos många är betydelsen av kärlek, respekt, acceptans. Att vilja bidra med det som är jag. I det lilla, i de nära relationerna. Och till världen, för att djur och människor ska leva ett bra liv.
   En drivkraft i människan är att utvecklas och förändras, precis som ett frö; där ligger alla möjligheter och väntar på att få växa. På Esalen i USA, där Fritz Perls levde och verkade, har man skapat ett centrum för Human potential movement: att utveckla den mänskliga potentialen. Tänk vilken utveckling som har skett i områden kring teknik och naturvetenskap under de senaste århundradena! Föreställ dig samma otroliga utveckling inom övriga delar av människan. Inte nödvändigtvis som ”tillväxt” i ekonomisk mening, utan som utveckling av den andra hjärnhalvan, av livskvalitet, intuition, samhörighet, kreativitet. Att förändra, inkludera och överskrida. Känslomässigt, etiskt, själsligt, andligt.
   Inte gå tillbaka. Vi kan nog inte föreställa oss vad som skulle vara möjligt….
   Vilken kärlekskraft, vilken mognad!
   Skapelsen är så oändligt mycket större än vad vi människor kan överblicka. Det finns flera galaxer i universum än människor på jorden. Vi är verkligen en liten del av alltet. Det ger mig en känsla av ödmjukhet och tillit!
   En djupare dimension av terapi är att hitta det grundläggande värdet – det värde jag har bara för att jag är född till den jag är. Ett värde som jag inte behöver förtjäna, inte prestera för att uppnå. Jag tänker på det som livskraften, det självklara varandet, själva rätten att leva.
   Finner jag den i mig, så ligger det i sakens natur att den även finns inom alla mina medmänniskor, kanske i alla medskapelser. Terapin blir ju då inte ”egoistisk” utan leder vidare till medmänsklighet, människokärlek; en god kraft för alla levande varelser – för alltet.

– Lars Berg
 

• För mer information om Ekosofi:
  www.ekofilosofi.se