– intervju med Lena Gräsberg om gestaltterapi och coaching

Uttrycket ”stöd för utveckling” kan ges många ansikten. Ett av dem är den moderna utvecklingsmetod som kallas ”coaching”, som har fått sin innebörd från idrottsvärldens påhejande tränare, liksom det är språkligt synonymt med det engelska ordet ”coach” – olika typer av åkdon; buss, hästdroska, spårvagn och andra transportbärare. Vad ”coaching” begreppsmässigt handlar om är alltså att vara ett stöd och ett hjälpande redskap som bär under färden mot ett önskvärt mål. Eller som Susanne Gjerde formulerar det i sin bok Vad är coaching?: ”..att frakta människor från där de är till dit de vill komma”.

Som så många andra redskap för arbetslivsutveckling i vår rastlösa tid är coaching ett sätt att effektivisera enskilda individers och hela arbetsgruppers kapacitetsutveckling mot högre prestationsnivåer.
Därigenom skiljer sig den här arbetsmetoden från det vi traditionellt kallar psykoterapi, som i första hand tar sin utgångspunkt i tillstånd och funktionsmönster som anses dysfunktionella eller rentav som sjukdomstillstånd.

I ett samtal med Lena Gräsberg, som är utbildad gestaltpsykoterapeut i mastersprogrammet på Gestaltakademin, framgår det att ”coaching” kan ha olika innebörder beroende på vad man som ”coach” har för yrkesmässig bakgrund. Lena har vidareutbildat sig i coaching genom ICF, International Coaching Federation, och beskriver själv sin fascination över likheterna mellan coaching och gestaltterapi.

”Steget är inte särskilt långt mellan arbetssätten, när jag ska förhålla mig till en person som har yrkesrelaterade problem som bottnar i personliga begränsningar.
Med mitt psykoterapeutiska perspektiv i bakgrunden kan jag arbeta med både relationen och de mer abstrakta modeller vi orienterar oss i för att nå utstakade mål med vårt arbete.
Det ena motsäger inte det andra och faktum är att det gestaltiska arbetssättet egentligen har ett ”coachande” förhållningssätt i relation till klienten även som terapeutisk metod.
Jag och klienten möts i huvudsak som två jämställda individer och förhåller oss till vad som uppstår i nu-situationen, med fokus på vad som står i vägen för en önskvärd förändring.”

En av grundprinciperna för coaching är ”att utgå från nuet och titta framåt”.
Andra är:
* Aktivt lyssnande;
* Skapa förtroende och närhet;
* Etik och professionalism;
* Ramar för processen (”coach-överenskommelse”);
* Planering och målsättning;
* Utforma handlingar;
* Närvaro.
I stort sett alla dessa punkter är viktiga även i gestaltterapi; möjligen är ”planering och målsättning” inte lika tydligt formulerat, men förekommer när det är påkallat.
”Utforma handlingar” har stor likhet med det gestaltiska förhållningssättets ”iscensättning” av inre dynamik, då man tydliggör inre konflikter genom att gestalta dem i rummet (bl.a. med hjälp av stolsarbete).

En viktig startpunkt för Lena, när hon träffar en ny klient, är att ta reda på vari stödet för utveckling ska bestå; vilka mål har personen med samtalen och vilka hinder finns det för att nå dit?
Den inledande processen av att bli mer medveten om var man står idag är nödvändig för att kunna staka ut den riktning samarbetet ska få.
En av dem som nyligen sökt sig till Lena går redan i terapi, vilket gör det klart att det inte är terapeutiska nivåer samtalen ska handla om. Däremot yrkesrelaterade tveksamheter kring att vara eller inte vara på rätt plats i arbetet och om innehållet egentligen stämmer med personliga preferenser.
Många gånger handlar det om brist på självförtroende och ett eget inre stöd för att våga ta ett nytt steg som innebär mera ansvar och högre krav på arbetsinsatsen.

Förutom det uppenbara personliga stöd som Lena Gräsberg står för som coachande samtalspartner ser hon också de utvecklingsmodeller hon använder som viktiga stöd för utvecklingen. ”Den som träffar mig under en period ska ju sedan fortsätta sin process på egen hand och behöver då ha med sig nya perspektiv som är verksamma i verkliga situationer. Då är t.ex. Maslows behovstrappa* och de gestaltiska modellerna löken* och energicykeln* bra redskap för att förstå de känslor som dyker upp i olika situationer.”

För känslor väcks naturligtvis hos alla inblandade vid en förändringsprocess och liksom coachen här kan vara ett bollplank som gör det lättare att ”stå ut med sig själv” när man utsätter sig för den smärta man ofta kommer i kontakt med när medvetenheten om sig själv ökar, är modellerna något som ger ett igenkännande och en bekräftelse på var man befinner sig.

I det medvetenhetsarbetet ligger också att stärka sina resurser genom att se över sitt personliga nätverk. Vi behöver människor omkring oss som tror på vår förmåga och som är ett utvidgat ”självstöd”. Att söka stöd hos andra behöver inte vara ett tecken på ”svaghet” utan kan snarare vittna om en förmåga att använda sina resurser väl. Åtminstone så länge vi är medvetna om att de vi söker stöd hos erbjuder de resurser vi behöver.

Lena betonar att allt arbete som syftar till ökad medvetenhet tar i beaktande var personen befinner sig ”här och nu”; vilka perspektiv som för tillfället är tillgängliga.
I en utvecklingsfas där mestadels känslomässiga upplevelser dominerar finns oftast väldigt lite av perspektiv på situationen – vilket är helt i sin ordning. Som gestaltcoach gäller det att ge ett stöd som är anpassat för den verklighet individen befinner sig i. Förändring innebär att gamla invanda trygghetsmönster luckras upp och då är det helt normalt att känna sig förvirrad eller kaotisk en period. Känslor av frustration och rastlöshet måste här få finnas utan att förnekas eller banaliseras.
Under processens gång faller bitarna på plats och nya mönster kan skönjas. I samtalet bearbetas upplevelserna i relation till modeller för vad som normalt händer och nya strukturer formuleras som bättre stämmer med personens verklighet.

Lena Gräsberg använder i den här processen arbetsredskap som stolsarbete*, bildskapande och drömmar, som sätt att tydliggöra var personen befinner sig i sin process. ”Med högre grad av medvetenhet följer helt enkelt bättre beslut”, säger hon.

Lena betonar dock att syftet med coaching är att ”lyfta” perspektivet, snarare än att fördjupa upplevelser i personens bakgrund. Här är en viktig skillnad gentemot terapi, där man gärna söker sig mot en förståelse av vad som ligger bakom ett beteende, medan coaching syftar till att lyfta perspektiven till en ny nivå; att arbeta från Nuet och framåt.
”Ibland kan det räcka med att flytta sig i rummet för att se saker i ett nytt ljus”.

Att få stöd för att utvecklas som människa är ju något som alla behöver. Från det vi är små är viktiga personer i omgivningen dem vi lär oss lita på och söka stöd hos. Kanske kan man säga att ”mamma och pappa” är våra första coacher i livet?
Coaching har väl främst kommit att bli en yrkesrelaterad beteckning på stödarbete, men nuförtiden annonseras en bred skala av samtalsstödjande insatser som coaching; livscoaching, relationscoaching, karriärcoaching, chefscoaching etc.

Fördelen med detta är väl att man som stödsökande kan finna en mer specialicerad inriktning på stödet, även om coaching – och kanske i synnerhet ”gestaltcoaching” – tar sin utgångspunkt i det innehåll som det visar sig att individen behöver ta upp. Denna öppenhet för ”det som är” är snarast en gestaltisk specialitet i sig.

Lena förtydligar:
”Skillnaden för mig med terapi eller coaching handlar om vad klienten kommer med. I coaching ser jag mer på möjligheterna och riktar inte uppmärksamheten mot problemen. Väljer du att bli coachad har du oftast inga allvarliga psykiska problem; här handlar det om att självförverkliga sig, öka sin potential, förbättra sitt ledarskap etc. Då är du ganska högt upp på Maslows trappa*. Men är du i en psykiskt krävande situation där din livssituation har förändrats, t.ex. skillsmässa, otrohet etc, behöver du börja med att skapa de basala behoven omkring dig och hitta tilliten till livet och dig själv igen.
Som terapeut behöver du ge stöd för denna process genom att medvetandegöra klientens situation och sätta ord på känslor så att de blir mer tydliga. Ibland handlar det bara om att dela sin oro och sina tankar med någon. Det handlar om att bygga upp ett förtroende så att klienten vågar tro på att livet är värt att levas och att det finns en mening.
Med denna livsbas som utgångspunkt kan coaching vara en metod för att ta ytterligare steg framåt.”

* Förklaring av begrepp som förekommer i intervjun:

Stolsarbete
En grundläggande gestaltmetod för att klargöra mentala strukturer på ett fysiskt påtagligt sätt i rummet. Metoden har sitt ursprung i psykodrama, men man låter här tomma stolar representera personer eller aspekter ur t.ex. en inre konflikt, för att göra dramat till en nu-situation där känslor och tankar kan uttryckas direkt i situationen – hellre än att tala om dem.
Stolsarbete är ett sätt att leva sig in i sådana inre aspekter som man annars lätt ställer sig utanför och skapar distans till. Med inlevelse och en dialog mellan ytterligheterna är syftet att börja integrera dessa aspekter på en högre funktionsnivå.
Metoden har anammats av många olika terapiskolor, bl.a. NLP (Neuro Lingvistic Programming), Psykosyntes och KBT (Kognitiv Beteendeterapi).

Maslows behovstrappa
Psykologen Abraham Maslows beskrivning av hur grundläggande behov som värme, föda, skydd etc. måste vara tillgodosedda innan det är möjligt att få kontakt med mer förfinade behov. Allteftersom de nedre trappstegen är tillfredsställda kommer behov på nästa steg att göra sig gällande. ”Självförverkligande” hör till de översta stegen.

Löken
En personlighetsmodell som beskriver en kärna av känslomässiga reaktioner, med ett antal personlighetslager som omger denna kärna. Lagren fungerar som ett slags filter i relation till omvärlden, vilket innebär både ett såväl psykologiskt som socialt skydd och en större eller mindre förvanskning av de omedelbara känslomässiga reaktionerna i kärnan.
I gestaltterapi arbetar man utifrån det som visar sig ”på ytan” och fördjupar upplevelsen in mot kärnan – man s.a.s. ”skalar löken” – till dess att man når de autentiska känslorna som ligger bakom de beteenden som ibland skapar förvirring.

Energicykeln
En modell som beskriver en människas upplevelse av ett skeende, från vaga fysiologiska impulser till handling som leder till kontakt med det som för stunden upptar individens intresse, till behovet att avsluta kontakten och dra sig tillbaka och integrera upplevelsen i en assimileringsfas av vila. När upplevelsen integrerats med den totala erfarenhetsbasen upptar den inte längre individens uppmärksamhet och det finns utrymme för en ny upplevelse.

– Lars Berg