Allmänna artiklar

Om livet är en konst

Jag vill berätta om mitt första möte med gestalt – när Jakob, den danske konsulten, vänligt frågade mig: ”Hur känns det?”
”Bra”, svarade jag där jag satt i grupp med femton andra i ledarskapsutbildning. Det märkliga var att han frågade mig samma sak igen utan att ändra min – så jag svarade igen och säkert lite högre; Bra! Jag artikulerade tydligare också, för jag trodde nog att jag svarat på hans fråga.
Där och då kunde jag inte höra att frågan gällde kvaliteten på mina känslor. Jag tänkte ju att utbildningen gällde mitt arbetsliv. Jakob och hans konsultkollegor var gestaltterapeuter som skulle utbilda oss i att leda förändring.

Om livet är en konst
är det av vikt att veta
att konstverk likt gestalter har både bakgrund och en för-

Och om nåt ska figurera
så är det fram i förgrunden som gäller och bara hoppas
att bakgrund nynnar med i vänlig kör

Hör Caroline läsa dikten

De här raderna kom till mig nyligen, femton år efter mitt första möte med gestalt. Texter blir till vers allt oftare idag och jag tror att förändringen handlar om att jag allt mer sällan gör som jag gjorde när jag svarade att det kändes ”bra”.

Vad gjorde jag?
Jag bedömde mig automatiskt – snabbt och sedan länge lärt och väl inövat. Det omedvetna bedömandet om något är bra eller dåligt, om det professionella räcker till – i en omedveten längtan att vara till fördel inför andra – att vara bra och duga. Så mänskligt och samtidigt så skamfyllt – att vara rädd för att vara dålig, att inte duga och räcka till. Så synd på all den kraft som går förlorad om en inte låter sig få komma fram och vara mera hel!

Idag låter jag så mycket mer eller kanske bara annorlunda [det är det här som kommer ut just nu i stunden när jag skriver:]

… min känsla
är då hörbar
för mig själv
i alla fall

jag hör den
ofta nu
och häpnar

för allt oftare
låter känslorna
som verser
som ställer sig på rad
och skakar hand …

Hör Caroline läsa dikten

Heureka!
Gestaltterapeuternas arbetssätt var oöverträffat i att likna livet. Och jag insåg då: Det här behöver alla! Alla som arbetar i en organisation, alla som lever ett liv, för annars: Så synd på all den kraft vi slösar bort i oförstånd. Om vi vågade vara hela så skulle vi ha mer vi kunde dela. Så tänkte jag, som på djupet verkligen vill förstå de sammanhang jag är i och studerar. Gestaltmetodiken som jag upplevde under det ettåriga ledarskapsprogrammet ’Leda förändring’ visade med en ofta smärtsam tydlighet att vår enda möjlighet att förändra – är genom att förändras.

I dagens samhälle visar media och verklighet att mycket är i kris i människors liv och på många arbetsplatser. Utmattning, mobbning, trakasserier, bedrägerier och falsk marknadsföring. Listan kan göras lång och även om en inte är personligt drabbad så gäller allt oss alla. Att vi alla är beroende av varandra blir tydligt i en kris – MEN varför vänta in den krisen för att fatta att allting hör ihop? Utifrån gestaltpsykologins teori kan vi kanske upptäcka och se att bakgrunden är förutsättning för vår förgrund, och att bådadera tillsammans är den helhet och figur, som ger oss nya möjligheter att förändras och förändra.

Jag vill ju inte skriva om – omskriva – det som redan är så som det redan är. Det känns som att jag gör mig till, som skriver om det som ingen kan förklara.

Det tog mig många år att knappt förstå
vad det är att vara jag
en människa
med ett eget språk
som jag kan tänka med

och kanske dela med mig av
en känsla
i en stilla stolt förundran

Hör Caroline läsa dikten

Jag känner att det känns förment att skriva om, att orda om gestaltpraktik för att den inte bara bygger på just stundens kraft – praktiken är väl själva fältet som är vi, som själva skapar det vi gör, och inte gör, i stunden…

Det som jag just nu i min gestaltpraktik har valt att kalla fram i förgrund är begreppet stolthet som får bära mycket av min tanke och min känsla. Att inte göra sig till viktig i sitt fält och vara just så viktig som en är. För att varje liv är viktigt när det är i livet som många av oss kallar fält – och som Kurt Lewin var vänlig nog att lyfta som en teori som vi kan luta oss emot i de verksamheter där vårt gemensamma är värdefullt. De sociala sammanhang som människan skapar. – Så vad tänker jag om stolthet och dess koppling till gestalt och dess tillämpningar?

Stolthet som balansen i ett liv i fältet i förändring
Att vara en helhet, en figur i världen, innebär att var och en av oss har både förgrund och bakgrund att balansera hela tiden. Att vara medveten är att vara medveten om mig själv inom min egen gestalt och att vara medveten om mig tillsammans med andra. Jag ser självmedvetenhet som essensen i awareness – det begrepp som gestaltpraktik har i fokus för kontakt.

Stolthet är en självmedveten känsla – och faktiskt ett begrepp jag aldrig hörde talas om under min fyraåriga utbildning till gestaltterapeut. De aspekter av självmedvetenhet som jag stött på genom åren under utbildning till gestaltpraktiker är de vi kallar skam och skuld. Inlärda känslor av självmedvetenhet i kontakten med ens omvärld. Inlärda, för att ingen föds som skamsen eller skyldig när den kommer ut och tar sitt första andetag och sträcker på sin kropp och ger ifrån sig ljudet sitt.

En kanadensisk forskargrupp under ledning av Jessica Tracy har visat att känslan av stolthet är en naturlig självmedveten känsla, som uttrycks och tolkas lika oavsett kulturell påverkan. Autentisk stolthet – känslan av sig själv i relation till andra. Associationen till gestaltlitteraturen finns redan i klassikern Ego, hunger and aggression av Fritz Perls, som lyfte essensen av att skapa förutsättningar för en naturlig kontakt mellan terapeut och den som går i samtal. Att sätta den intersubjektiva processen i centrum, befriad från det objektivitetsideal som utmärker naturvetenskaperna. Att ta sin rätt att vara stolt naturligt utan att behöva ett ’scientific proof of extraordinary excellence’… Det filosofiska förhållningssätt som står för gestaltpraktikens vördnadsfulla bemötande. Att omforma sin figur till det önskade i nuet och som är gynnsamt för det vi behöver i det aktuella sammanhanget. Den naturliga stolthet som finns där och kanske tagit plats i bakgrund. Gestaltpsykologin som lärt oss att se och söka det som döljer sig i bakgrund i det fenomen vi vill förstå och därmed också kunna stötta till förändring.

– Hur kan förändring bli möjlig överhuvudtaget? Om det som krävs är att utforska det man inte vet och känner och inte gärna heller vill ha med att göra – hur kan en människa möta sitt eget motstånds mästare?

När vi välkomnar det som är just nu [och inte borde]
Att framträda naturligt stolt – med vetskap om att skammen också har sin plats i självmedvetenhetens rike. Att känna ödmjukhet inför sin omgivning utan att pocka på en större roll än scenen kräver. Att heller inte sjunka in i skuldens skam för att någon annan vill ha ännu större plats och tycker en ska ställa sig åt sidan.

I varje stund en ständig ström av intryck både inifrån och ut, utifrån och in. Och det finns ingenting som kan utföras tillsammans om vi står som poler ensamma i varsin ände av den skala som vi har att balansera på i våran respektive känsla – att dansa lina på, förvisso. Svårt? Ja, kanske. Svårt om den som tagit sig på alldeles för stort allvar och inte ser hur alla andra spelar roll och kan sin sak, och kanske bättre till och med än jag… Lika svårt om den som inte sett sin betydelse i fältet där den är och då heller inte tar sitt ansvar…

Dansa på en lina
det är livet på en pinne
säger kanske någon nu
och samtidigt har ju hela
fältet svajat…
inget är som förr
och inget är för evigt,
nu är nu och aldrig förr

Hör Caroline läsa dikten

Min upplevelse av gestaltmetodiken var – och är fortfarande – att den är det förhållningssätt och den metodik som allra mest liknar livet för dess egen skull by gently saying welcome, we are here for you to be among us all – together we are us. Fenomenologin som öppet låter ögonblicken växla mellan för- och bakgrund för nya former att träda fram. Kanske rentav transformerande till sin natur.

I en ofta vanlig värld
som präglas
utav skammande och beläggande av skuld
kan varje möte bli ens slut
–  många är ju rädda allt som oftast inuti
–  och blir trötta på sin vandring

Allt bedömande
det leder lätt till
att livet (det som leker)
stannar där och då

… att det som dolt sig
även värjer sig
mot bedömningen som står på lut
”jag stannar kvar här i vår bakgrund
här finns ingen spotlight på”

Hör Caroline läsa dikten

Hur kan jag lära mig… att lita på?
Av Grounded Theory och Barney Glasers bok med undertiteln ”Emergence, not forcing” lärde jag mig att jag behöver förhålla mig till allt jag vill förstå med tålamod och tillit. Inte att bedöma genom att snabbt (utan tålamod) och utifrån rädsla (utan tillit till det okända) falla in i enkla bedömanden utifrån dikotomin ’bra’ eller ’dåligt’, duger – duger inte. Genom gestaltterapins praktik visar gestaltteorin på behovet av tålamod för att det som är i bakgrund ska kunna framträda, och behovet av tillit för att det ska förmå forma en ny figur som aldrig skådats förr.

Förändringen som är inuti en människa, som även tar ett litet steg i taget i det yttre: jag bugar inför den människan som jag unnar att känna stolthet i sitt eget liv i fältet som är vårt tillsammans.

Om livet är en konstart i sig själv så kan vi ej bedöma,
då blir det inget konstverk och dansen den blir inställd
Vill jag växa själv och vara med och skapa fest
då är jag nyfiken på vad du har med att bjuda på
och vad jag själv vill hämta med mig till vårt möte

Om livet är en konst
så lär det nog väl vara så
att tålamodet som är mitt
kan ge den tillit som
en människas tålamod behöver
för att bygga sig sin egen tillit

– som ett nästa steg behöver
för att ändras inifrån
och ut i världen.

Hör Caroline läsa dikten

© Caroline Stenbacka Nordström

carolinestenbacka@gmail.com
www.stolthetsomstrategi.com

Your content goes here.

0 kommentarer