”Ett litet liv” av Hanya Yanagihara. Vad ska jag ens skriva om den? Jag har levt med boken i trettiofem timmar och bläddrat parallellt i 732 sidor. Nu är det tomt, vemodigt och lite sorgligt. Som om en del av mig luckras upp i dimma…
Boken handlar om de fyra vännerna och studiekamraterna Jude, JB, Willem och Malcolm. De möts på universitetet och flyttar till New York. Efter några år är Jude en skicklig jurist, Willem en framgångsrik skådespelare, JB en lyckad konstnär och Malcolm en duktig arkitekt. Läsaren lär känna dessa fyra vänner och än fler vänner omkring dem.
”När han och Willem var nya för varandra, när det kändes som om han höll på att bilda nya kroppsdelar – ett andra hjärta, en andra hjärna, för att rymma överflödet av känslor, förundran inför sitt liv.”
Jude är starkt präglad av barndomens traumatiska händelser. Runt detta vävs bokens innehåll fram på ett väldigt skickligt vis. Sakta och i små steg, som ibland känns väldigt stora och svåra att ta in, rullar Judes livshistoria upp. Boken skildrar PTSD och medberoende på ett djupgående vis i skönlitterär form.
”Hur våldsamma minnena än var, när hans liv kom tillbaka till honom i brottstycken så visste han att han skulle uthärda dem. Bara det samtidigt innebar att han fick ha vänner, bara han fortsatte beviljas förmågan att finna tröst i andra. Han tänkte på det som att världarna gled isär och något begravt virvlade upp ur den skummande, vända jorden och svävade framför honom i väntan på att han skulle erkänna det och göra anspråk på det som sitt.”
Alltmedan Jude försöker uthärda livet erfar han också många fina stunder, men det är som han inte tycks förmå ta in dem riktigt. Det är som om de fina stunderna bara väcker en rädsla för att de skall tas ifrån honom, som om hans enda egentliga trygghet är övergrepp och råhet.
”Det var precis den sortens scener han saknade mest i sitt liv med Willem. De lättglömda mellanögonblicken under vilka inget tycktes hända, men vars frånvaro var besynnerligt oersättliga.”
Vi läste boken i min bokcirkel. Vi är överens om att boken är väldigt lång. Medan någon tyckte att det gav känslan av att delta i vännernas liv, tyckte någon annan att det blev för mycket och zoomade ut under läsningen. Vi förde en diskussion kring medberoendet som visar sig tydligt i boken och om de yrkesverksamma människorna verkligen skulle gå så långt i sitt medberoende, som de gör i boken. Och vi samtalade också om PTSD och traumatisering under uppväxten.
Jag tänker på hur fint jag upplever att författaren fångar hur det är att leva så traumatiserad som Jude är, hur det fullkomligt otrygga blivit det som känns tryggt, hur hjärnans larmsystem ständigt är påslaget och skannar omgivningen och hur kroppen därför hela tiden är på spänn. Jag tycker också författaren beskriver väldigt väl ”oförmågan”, oviljan, det otroligt svåra för en svårt traumatiserad människa att ta emot hjälp. Hur Jude utåt sett tar emot hjälp, medan hur han på insidan bara litar på sig själv och de sätt han har att stilla sig på.
Han var orolig, eftersom att leva var att oroa sig. Livet var otäckt. Det var fullständigt ovisst. Inte ens Malcolms pengar kunde göra honom helt immun. Livet skulle hända honom och han skulle bli tvungen att försöka möta det. Precis som de andra.”
Er litet liv – en av de starkaste berättelser jag läst. Saknade killarna i veckor efter att jag läste de första gången.
Läst om den två gånger till och valde att betrakta berättelsen utifrån upplevelser av SKAM. Då fick boken ett nytt innehåll och mycket föll på plats om skammens djup.