Titeln på den här boken säger väldigt mycket! Om vi inte är varsamma, vi som arbetar inom vårdande yrken, så kommer medkänslan att få ett pris. För vissa ett väldigt högt pris av att kanske inte ens kunna fortsätta med yrket man brunnit för. Brunnit upp för…

Under mina senaste år som yrkesverksam inom socialtjänsten som familjebehandlare och gestaltterapeut för barnfamiljer har jag ”tjatat” om vikten av att vi familjebehandlare får rätt stöd är avgörande för att vi ska orka fortsätta arbeta och för att vi ska mäkta med att ha ett berikande liv på fritiden. Inte bara komma hem och drälla ner i soffan utan att ha någon ork över alls. Bara fylla på så pass mycket att jag orkar nästa dag, tills jag kommer hem och ramlar ner i soffan. Kanske gnälla över något och inte alls orka möta mina närmaste i det de befinner sig i. Jag skriver ”tjatat”, för det är så det har känts. Möjligen är det så att jag inte gjort mig förstådd, att det jag efterfrågat uttryckts flummigt. Möjligen är det så att jag efterfrågar något som få ledare inom socialtjänsten förmår möta. Den här boken sätter fingret precis på det jag menar. Att vi yrkesverksamma, som har som vårat jobb att möta svåra familjesituationer, missbruk, barnmisshandel, våld i nära relation, psykisk ohälsa för att nämna en del – att vi behöver utrymme för att bli mottagna med våra känslor och tankar, utan att bli dömda eller värderade, utan att måstas ”fixas till”. Ett utrymme där vi kan pysa ut en del och bli mötta med värme i det. Att det finns utrymme för återhämtning efter särskilt berörande och drabbande möten.

Författaren beskriver utförligt de olika begreppen sekundärtraumatisering, compassion fatigue och vikarierande traumatisering och hur de går lite i varandra, men ändå är enskilda begrepp. Begreppen som handlar om hur vårdare kan ”smittas” av mötet med lidandet och lidande människor och drabbas av trauma-symptom. Han tar också upp konkreta verktyg och strategier för att ta hand om sig i de svåra vårdyrkena. Bland annat tar han upp ”lägerbålet” som en väldigt fin metafor och strategi för att delge varandra våra tankar och känslor, vilket är av avgörande betydelse för vårdarens eget mående. Författaren reder också ut begreppen debriefing, handledning och konsultation, vilka han menar att vi behöver alla tre. När Per Isdal beskriver de olika begreppen, de konkreta verktygen och strategierna som finns med i boken, så gör han det grundligt, tydligt och kompetent. Han lämnar inget åt slumpen och han är aldrig luddig. 

Per Isdal delar med sig av sin egen erfarenhet och upplevelse av att tappa kraft i yrket som psykolog. Han beskriver hur yrket förändrar honom som människa. Och hur lite (eller ofta inte alls) man pratar om detta. Per Isdal menar att ”vårdarnas egna psykiska svårigheter eller reaktioner har varit tabubelagt” och han skriver om hur paradoxalt det är då ”psykvården borde vara det område som mer än alla andra accepterar att psykiska belastningar förekommer”.

Jag tycker mycket om Per Isdals språk och hans sätt att uttrycka sig. Att han delar sin egen resa från ”jag klarar allt ensam” till att inse att han inte alls gör det, att arbetet gör något med honom som inte alls är bra och att han behöver strategier och andra människor för att förstå sig själv och för att orka i yrket – det ger en trygg och stabil grund till boken. Per Isdal vet vad han pratar om. Han är både mänsklig, sårbar och professionell. Jag upplever att han blir än mer professionell just för att han visar på allas sårbarhet och mänsklighet, inklusive sin egen. Han är tydlig med var ansvar för olika saker hör hemma – vissa saker hamnar på den yrkesverksammas ansvar och andra på oss som kollegor och andra igen på ledningen. 

Jag funderar över varför jag hela tiden vill återgå till boken, bläddra i den, påminna mig om olika saker som är viktiga för mig. Varför ”sitter det inte bara” nu när jag läst boken noga och långsamt? Kanske handlar det om det som Per Isdal tar upp, att många, kanske de flesta, arbetsplatser brister just i det här? Att det är sällsynt med arbetsplatser där man ger vårdarens tankar, känslor och mående ett utrymme, som faktiskt blir hjälpsamt? Att man inte förstår vikten av det? Inte tycker sig ha den tiden? Jag vet inte vad mitt beteende beror på, men jag vet att jag fått ökad förståelse för det jag redan under flera år ”tjatat” om. Och jag känner mig glad över att vi familjebehandlare där jag nu arbetar åtminstone ges mer av detta än på min tidigare arbetsplats. Och även om tiden inte alltid ges här heller, så vet jag att min närmaste ledare kommer att finnas där, när jag behöver det. Det känns tryggare. För mig blir den här boken som ett ankare att återvända till, för att utforska mina behov så att inte medkänslan får ett högt pris för mig, utan snarare blir något som kommer till gagn för dem jag möter och även mig själv.