För att vi exempelvis ska kunna lugna oss tillräckligt för att behärska oss måste vi aktivera de områden i hjärnan som lägger märke till våra inre förnimmelser.” (s 364)
Det här är en bok på närmare 400 sidor med tätt skriven, liten text och ändå fångar den mig totalt, jag med mina ”gamla ögon” och långsamma lästempo. Bessel van der Kolk håller en så alltigenom empatisk och inkännande ton. Det gäller de patienter han har, deras bekymmer och så väl som författarens egen person, utveckling, nyfikenhet och forskning. Min egen nyfikenhet väcks och tron på att möta människor med denna kärleksfulla, nyfikna hållning förstärks. Jag är gestaltterapeut och gestaltterapin är en relationell terapiform. När jag själv kom i kontakt med gestaltterapi första gången var det just det relationella, som tilltalade mig, som kom med känslan av att ha kommit hem. Mycket av det relationella går genom i den här boken.
Författaren tar ett stort etiskt ansvar, vilket jag tycker är så viktigt. Att terapeuten själv bidrar med sin egen person och sitt eget uttryck i mötet med klienten och tar ansvar för det. Bessel van der Kolk skriver om ett tillfälle tidigt i karriären då en kvinna i en gruppterapi uttryckte något som blev mycket viktigt för hans fortsatta arbete:
”’När du försöker motivera mig att bli mer förnuftig känner jag mig bara ännu mer ensam och isolerad – och det bekräftar känslan att ingen i hela världen någonsin kommer att förstå hur det känns att vara jag.’ Jag tackade henne hjärtligt för denna återkoppling och sen dess har jag försökt låta bli att tala om för mina patienter att de inte bör känna som de gör. Kathy lärde mig att mitt ansvar går mycket djupare än så: jag måste hjälpa patienten att rekonstruera sin inre världskarta.” ( s 142)
Van der Kolk beskriver det psykiska traumat på längden och bredden på ett väldigt lättillgängligt vis. Han skriver om vietnamveteranerna, hur hjärnan påverkas av traumatiska upplevelser, om anknytning, om hur barn tänker och känner, om traumatiska minnen och han beskriver olika vägar till läkning och återhämtning. Han lyfter också frågor kring samtalsterapi och medicinering av olika slag. Det jag främst tar med mig är hur uppväxt-trauman av olika slag och olika proportion skapas och hur vi människor behöver mötas relationellt och i kroppen på olika sätt för att liksom stilla vårt upprörda nervsystem.
Samspelet med våra omsorgspersoner visar vad som är tryggt och vad som är farligt: vem vi kan räkna med och vem som kommer att svika oss och vad vi behöver göra för att få våra behov tillfredsställda. Denna information är förkroppsligad i nervbanornas varp och inslag och den utgör mallen för hur vi tänker om oss själva och världen runtomkring. Dessa inre kartor är anmärkningsvärt oföränderliga över tid. (s 143)
Jag arbetar inom socialtjänsten med barnfamiljer som mer eller mindre frivilligt önskar stöd av olika slag. Som alltid numera har vi väldigt komplexa familjesituationer att jobba med. Minns häromveckan en kollega som uppmuntrade mig att ”hota föräldrarna (med orosanmälan) lite diskret så de skärper sig”, när vi diskuterade vägar till förändring hos de vuxna i en familj, där kaoset plötsligt steg och steg. Jag bemötte kollegan med ett mjukt skratt och sa: ”Vi jobbar nog lite olika, du och jag.” Nu när jag silat boken genom mig, så står jag ännu stadigare kvar vid att jag inte jobbar med hot av olika slag. Jo, jag gör orosanmälan ibland, men en orosanmälan tenderar att lägga sig som en filt av icke-tillit och otrygghet i behandlingsprocessen mellan föräldrar och behandlare. Det bryter ofta den relationella kontakten, så jag överväger noga hur jag går vidare. En orosanmälan från en yrkesprofessionell inom socialtjänsten kan skapa ytterligare ett psykiskt trauma hos klienten, då någon man litat på uttrycker oro till en annan yrkesprofessionell (myndighet) och man som förälder inte vet vad som kommer att hända med ens barn. Då har vi inte hjälpt dessa barnfamiljer alls, utan snarare skapat än mer oreda, rädsla och kaos.
Jag märker när jag ska formulera mig kring den här boken att det är oerhört svårt. Den tar upp så oerhört många områden och teman, att jag inte kan få ihop det här. Den här boken behöver alla som på något vis arbetar med människor läsa, ta till sig, reflektera kring och förstå. Då kommer jorden bli en bättre plats att vara på. Så enkelt är det.
Bessel van der Kolk – effective methods for treating trauma. 6 minuter.
https://youtu.be/B6sA0MxbU5g
Bessel van der Kolk – 6 ways to heal trauma without medicin – 9 minuter.
https://youtu.be/ZoZT8-HqI64
– Mela Wickbom
Hej, Mela!
Intressant att du är inne på/har varit inne på just den här boken. Jag läser den nu för att hitta särskilt något som sägs finnas i den om varför man ibland överförklarar – som i att man försöker förklara sig ur en situation där exempelvis våld finns som ett potentiellt hot. Men – jag hittar det inte och kan förstås ha missat det. Är det möjligen något du minns från texten?
Vore oerhört tacksam. Jag skriver just nu en större text om C-PTSD, och i det finns en liten del som innefattar just att överförklara sig och jag vill gärna kunna referera till relevant forskning.
Mvh
Jörgen