Jag jobbar som gestaltterapeut men jag är också sedan 20 år tillbaka sångerska på Göteborgsoperan.
För ett par år sedan fick jag en idé. Jag hade precis blivit färdig terapeut och mina två yrkesroller ville liksom blanda sig med varandra.

Jag hade länge undrat hur sången och musiken känns i publiken. Avståndet mellan scen och salong är så långt! Vad gör tonerna med människorna som sitter i de röda stolarna? Vi vet att musik och skådespel kan väcka starka känslor hos människor, någon enstaka gång får vi läsa ett mejl från en, oftast, översvallande besökare som tagit sig tid att skriva till oss.

När jag själv sitter i salongen vet jag hur det är. Efter en stund i salongens mörker strömmar tårarna. Eller bubblar skrattet. Ibland blir jag provocerad av det jag ser och hör.

Jag var nyfiken på dem som kommer till föreställningarna. Vilka känslor skapar vårt musicerande i dem? Det finns ju en form för hur vi beter oss i pausen; vi dricker kaffe eller vin och pratar om vad vi tycker om föreställningen. Jag ville skapa utrymme för att känslan skulle kunna stanna kvar på ett lite personligare plan en stund.

I samband med föreställningen Nyckeln till drömmarna/Vox humana fick jag hjälp att göra ett litet bås i foajén dit de som ville kunde komma och sitta ned en liten stund med mig i pausen.
Jag frågade: Vad gjorde detta med dig? Slog något an en sträng som hade med ditt eget liv att göra, vill du berätta?

Vi dokumenterade inte samtalet – vi var noga med att det inte var en marknadsundersökning – erbjudande handlade om att dela upplevelsen mellan scen och salong och en chans till reflektion. Ett sätt att mötas i konsten. Jag tänkte: Just nu sitter du och jag här tillsammans. Utan krav på prestation. Mötet förändrar oss, det är det enda vi kan var helt säkra på.

Så hur blev det? Det kom ca 10 personer varje gång och berättelserna skilde sig åt. Någon berättade om en förlorad kärlek som kommit tillbaka efter flera decennier, en annan hur berörd hen blivit av slutscenen i Butterfly, flera ville tacka för arbetet vi lägger ner. Ett av temana för föreställningen var ju minne och det gav olika associationer. Demens, drömmar och manipulation var några av dem.
Det som stannar kvar i mig är hur oerhört mycket musiken betyder för dem som kommer. Många ser föreställningarna flera gånger och somliga är här så ofta som en gång i veckan. Opera har en stor plats i många människors liv. Vidden av det överraskade mig.

Helena Mering
Dipl. gestaltterapeut och Operasångerska