”Du är som ett fyrverkeri, som avfyras hela tiden. Fyrverkeriet sprider sin skönhet omkring sig. Med dina tankar, ord och gärningar kan du sprida skönhet. Den skönheten och godheten går in i dina vänner, dina barn, dina barnbarn, och in i världen.”

Thich Nhat Hanh beskriver buddhismens bärande tanke om alltings obeständighet, hur allting ständigt förändras i en flödande rörelse. Han beskriver hur vi i en ständig process föds och dör och liksom övergår från en form till en annan. Av den anledningen menar han att döden inte finns som någon slutstation. Födelsen är inte början på något helt nytt, utan en fortsättning på en tidigare form. Döden är inte en slutstation, utan en fortsättning på något som varit. 

Zenmästaren Thich Nhat Hanh är en av mina ”favoritmunkar”, om man nu ens bör värdera en människa, i synnerhet en munk, som sin favorit. Han har skrivit en fantastisk bok som heter Ögonblickens under. Den handlar om att ta makten över sina tankar och vara här och nu, vad du än gör – diskar, ser solnedgången, äter ett äpple – så är du här och nu. Det är en mycket fin och vacker bok, som jag varmt rekommenderar. 

När jag köpte just den här boken, Fri från rädsla, fri från sorg, var det dock inte enbart för att zenmästaren är en favorit, utan för att jag under en lång period erfarit så pass skrämmande upplevelser att jag stod på en plats där jag på djupet kände ”Det här går inte. Jag behöver sluta att vara  så rädd. Men hur upphör jag att vara så här rädd?” Så själva titeln talade till mig – jag behövde verkligen bli fri från en rädsla som hindrade mig till ett flödande liv och höll mig kvar i stagnation och kraftlöshet. Det var dels en gammal rädsla, som inte egentligen hade något med nuet att göra och dels en ny rädsla, som var väldigt relevant i det som skedde, men som också dränerande och blev ett hinder i sig. 

Men. Boken är svår, provocerande till en början. Mycket provocerande. 

Thich Nhat Hanh skriver att:

 • Allting är föränderligt. Allting är obeständigt. Obeständighet betyder förvandling i varje ögonblick. Tack vare obeständigheten är allting möjligt. 

• Det finns ingen död, ingen födelse. När molnet inte sitter fast i tanken på födelse och död finns ingen rädsla.

• I dig finns jag och i mig finns du. 

• Du har alltid funnits. 

• Dina föreställningar om lyckan kan vara farliga. 

Jag blir först räddare, när jag läser. Den här boken kommer inte hjälpa mig! Hur kan han ens jämföra mig med ett moln?! Ett moln kan väl inte tänka?! Jag fryser. Jag vill hålla fast vid det jag upplevt och det som skrämt mig så. Inte släppa taget. För tänk om jag förlorar allt då?! Jag vågar inte! Han skriver så konstigt. Att allting är obeständigt och föränderligt… Det är för läskigt. Eller jag vet ju att det är så, men… Det gör mig för rädd. I dig finns jag och i mig finns du… Betyder det att de som gjort mig illa finns i mig?! Och jag i dem?! Och vad då – ingen födelse, ingen död? Jag har själv sett mina barn födas, fött fram dem alla fyra. Jag har suttit bredvid min pappa, när han svårt sjuk drog sitt sista andetag. Så klart finns både födelse och död, början och slut. Och. Hur skulle ens en föreställning om lyckan kunna vara farlig?! Nej, du Thich Nhat Hanh, nu är du ute och cyklar totalt. Jag misstog mig, när jag såg titeln. Det handlar inte alls om det jag trodde. Och här kan jag ingen hjälp få. Eller?

Läser igen. Läser sakta. Lägger undan boken. Grunnar. Bläddrar. Läser igen. Om och om igen. Pratar lite med min man om det lästa. Sakta skiftar mitt perspektiv. 

Thich Nhat Hanh beskriver människan, livet, manifestationerna, känslorna på ett sätt som når in i hjärtat, när jag verkligen tar mig tiden och låter hans ord och deras möjliga betydelse nå mitt hjärta på djupet. Thich Nhat Hanh skriver om manifestation på ett sätt som är nytt för mig. Undrar om det är beskrivningen av manifestation, som gör att jag kan börja skifta perspektiv? Någonting manifesteras när förutsättningarna är de rätta, skriver han.. Och när förutsättningarna inte längre är de rätta så dras manifestationen tillbaka. Det gäller för molnet, för tändstickan, för solrosen, för rådjuret och för människan. Manifestationen kommer…och går…Livet i en ständig process, en flödande rörelse. Thich Nhat Hanh beskriver hur molnet övergår från en form till en annan; moln, regn, snö…Hur fantastisk det är att vara ett moln. Hur fantastiskt det är att vara någon form av vatten. Och om molnet, som inte sitter fast i rädsla, förvandlas varje ögonblick och på så vis följer livets rytm. 

När jag så läst, grunnat, provocerats, ilsknat till, blivit nyfiken, grunnat lite mer, bläddrat i boken… så inser jag att jag vill inget annat än att släppa taget. Släppa taget om det som varit, till förmån för nuet. Nuet, här där livet finns. Släppa taget om  de människor som gjort mig så illa, så illa, till förmån för tacksamhet över allt det jag har, allt det jag är. Deras definitioner gör inte mitt väsen. Deras definitioner handlade mer om dem själva än om mig. Tyvärr, drabbade det mig och min familj hårt. Men. Det de gjorde ska inte göra fler avtryck i mitt liv. Jag släpper sakta taget om det de gjorde och det de inte gjorde, till förmån för att låta rädslan släppa sitt grepp. och jag själv tar makten i mitt liv.

”Jag har anlänt, jag är hemma,
hemma här, hemma nu.
Jag är hel, jag är fri,
i det yttersta jag vistas.”

När rädslan sakta luckras märker jag att jag åter kan ta makten i mitt eget liv. 

Och nu, när jag snart skrivit klart den här texten, och sitter och bläddrar, läser lite här och lite där i boken, så sjunker det in… Han är inte dum, den där Thich Nhat Hanh… Inte alls. Varje stycke är liksom fyllt till brädden av visdom. Så klart var den svår att läsa till en början. Boken är fylld med så självklara och egentligen väldigt enkla saker… men sedda i ett perspektiv som är ovant. Thich Nhat Hanh behåller platsen som favortimunk. Zenmästaren är vis. Jag är tacksam att få ta del av hans ord, hans visdom. Och ja, jag är mindre rädd. 

”Vi måste erkänna denna verklighet och le. Så övar vi oss att möta vår egen rädsla. Rädslan finns alltid inom oss – rädslan för att bli gammal, att bli sjuk, att dö, rädslan för att bli övergiven av våra nära och kära. Det är mycket mänskligt att vara rädd och oroa sig för allt detta. Buddha rådde oss att inte undertrycka våra rädslor. Buddha rådde oss att bjuda upp våra rädslor till ytan av vårt medvetande, att erkänna dem och le mot dem. Varje gång du bjuder in din rädsla, erkänner den och ler mot den, kommer rädslan förlora lite av sin styrka.”

– Mela Wickbom