Så händer ”det där”. Det där som bara drabbar andra. Det där som jag ibland tänker på, men måste fokusera bort ifrån, för annars eskalerar tankarna till rena katastrofen, fastän ingenting egentligen hänt. Plötsligt förändras livet oåterkalleligt, när författarens fru Kerstin får besked om en allvarlig hjärntumör. En hjärntumör som det inte går att operera och i ett slag är tiden paret har kvar tillsammans i jordelivet väldigt kort. Jag brukar nuförtiden undvika att läsa böcker med det här temat. Av någon anledning valde jag ändå att göra det. Och för det är jag tacksam. Den är vacker. Jordnära. Smärtsam. Och full av levande liv.

”Det är en vandring i både sjukdom och sorg, som bara kunde klaras ett steg i taget, en dag i sänder. Men det är lika mycket en bok om kärlek. För vad är sorgen annat än det pris vi betalar för kärleken som varit? Och som fortfarande lever inom oss.”
Ur: En dag i sänder

Peter Fowelin tar med läsaren på en resa i tiden. Berättelsen flödar och skiftar tidsperspektiv, vilket gör boken livfull; hur allt liksom finns och får plats på en och samma gång. Kärleken paret har till varann och till livet finns med som ett varmt stråk genom hela boken – genom kärlek och separation, glädje, sorg, trötthet, kraftlöshet och frustration. Peter finns där för Kerstin och stöttar henne på ett helt otroligt vis. Jag känner igen det från när min pappa dog i lungcancer, hur vi valde att stötta hans önskan att få vara hemma, slippa sjukhuset och hur vi organiserade oss för att möta denna önskan. Detta trots att det innebar att dra ner våra egna liv till att omfatta lägenheten pappa bodde i och den omsorg pappa behövde, vilket gav oss maximal sömnbrist. Det innebar också lågmälda, djupa samtal med varann och med hemsjukvårdarna, och en närhet i stunden jag sällan upplevt. Jag minns att sinnena skärptes enormt under den här tiden i väntan på döden. Maten vi lagade smakade mer, ljuden som hördes lät mer, färre ord behövde uttryckas och känslan av beröring av någons hand blev så stark och så viktig. Författaren beskriver vardagen i all dess vardaglighet där denna allvarliga sjukdom samtidigt pågår och händer. Livet. Livet som periodvis behöver levas andetag för andetag, för att man inte ska tappa fotfästet, när marken under fötterna är så instabil och föränderlig. Livet som egentligen bara är livet, oavsett vad som händer, men som vi tenderar att värdera och bedöma – Det här är bra. Det här är inte så bra. Värderandet som i sig kan skapa svårare lidande? Om vi kan ta med oss in i vardagen att leva mer andetag för andetag – hur blir vardagen då? Hur blir livet då?

Peter Fowelin beskriver så fint behovet att som sjuk bli mottagen av någon som är orädd, som inte drunknar i sin egen rädsla. Förresten gäller väl detta oss alla? När livet kommer med små eller stora svårigheter och vi behöver någon känslomässigt – då behöver vi någon som finns där utan att falla själv. Någon som vågar möta oss, se oss, lyssna, utan att måsta skapa ett armerat skydd att ducka bakom. Någon som bara är. Är där. Är där med mig. Orädd, så jag kan vila trygg. 

”Du visste vem som var beredd att ta in din oro, ledsnad och sorg och vågade låta det vibrera inne i sig själv; vem som vågade låta sig påverkas utan att förlora sig i sin egen rädsla; vem som förstod vad det var du behövde när ni fikade, skrattade, pratade, grät. Och vem som inte gjorde det.”
Ur: En dag i sänder

Precis. Man vet vem som inte gör det. Och de som förstår och som har modet och förmågan, de är få, upplever jag. Minns en tid, när jag verkligen behövde stöd, då jag som gärna klarar mig själv, inte klarade mig själv. Då blev det så tydligt, vilka ”de där” var. De som stod pall. De som stod kvar. De, som för en tid vågade släppa sig själva och bara vara med mig. Och de som inte gjorde det. Jag ler när jag läser i boken att Kerstin ”var noga med vilka som fick komma på besök”. Så viktigt att vi kan säga ja till oss själva, i synnerhet i hennes svåra situation, men också var dag i det lilla. 

Peter Fowelin tar upp lidande och känslan av separation i boken. Han lyfter tankar från buddhistmunken Thich Nhat Hanh, vilket klingar an i mig. Zenmästaren är ju en av mina favoriter. 

”Någon har sagt att lidandet uppstår först när vi får för oss att vi är åtskilda. Och min undran om vem du egentligen var och var du befinner dig nu håller vårt band vid liv – sammanflätningen bortom tid och rum.”
Ur: En dag i sänder

Så vackert. Hur vi är sammanflätade bortom tid och rum. En svindlande tanke. En viktig tanke – hur vi är sammanflätade med varann. Att vi inte är så separerade som vi gör oss och som vi tror. 

”Jag tror att din intuitiva sammanbundenhet var starkare än min – att du alltid bar närvaron av oss i familjen inom dig, ofta påtagligt men annars mer som en slags resonansbotten som skapade din djupaste mening.”
Ur: En dag i sänder