Som ett långt och djupt andetag med korta, ytliga pustanden emellan är det att läsa denna bok. Jag är märkbart tagen. Av formatet. Långsamheten. Språket. Orden. Tiden. Utsattheten i utsattheten. Människorna. Författaren.

Det är krig. Ett krig. Någonstans. En mamma kan inte längre skaffa mat åt sina barn, tvillingbröderna, i den stora staden. Hon beger sig med dem till den lilla staden, till mormor, den alkoholiserade häxan, som människorna i den lilla staden kallar henne, för att hon ska ta hand om dem.

”Mors röst säger:

– Hos oss finns ingenting att äta längre. Varken bröd, kött, grönsaker eller mjölk. Ingenting. Jag har inte mat åt dem längre. 

En annan röst säger:

– Och då kom du och tänka på mig. Du har inte tänkt på mig på tio år. Du har inte hälsat på, inte skrivit.

Vår mor säger:

-Du vet mycket väl varför. Jag älskade faktiskt min far. 

Den andra rösten säger:

– Ja, och nu minns du visst att du har en mor också. Du kommer hit och vill ha min hjälp.”

Tvillingbröderna lämnas hos sin mormor och kampen för överlevnad i den lilla staden tar sin början. Mormor har ett hus med trädgård, fruktträd och grönsaker. Där finns också kaniner, ankor, getter och grisar. En vingård har mormor också. Bakom huset rinner en å och bakom den finns en stor skog, där landsgränsen med vakter finns. Hos mormor bor även en utländsk officer i ett rum. 

”Vår mormor är mor till vår mor. Innan vi flyttade in hos henne visste vi inte att vår mor också hade en mor. Vi kallar henne mormor. Folk kallar henne häxan. Hon kallar oss horungar. Mormor är liten och mager. Hon har ett svart huckle på huvudet.”

Livet hos mormor ter sig annorlunda för tvillingbröderna. Bara detta med hygienen. Tvillingarna är vana vid renlighet.

”Mormor tvättar sig aldrig. När hon har ätit eller druckit torkar hon sig om munnen med snibben på sitt huckle. Hon har inga underbyxor på sig. När hon blir kissnödig stannar hon bara till, skrevar med benen och pinkar på stället under kjolarna. Inomhus gör hon förstås inte så. ”

Genom boken följer läsaren tvillingbrödernas dagar och nätter, deras möten med den lilla stadens invånare. Bröderna utsätts för psykiska, fysiska och sexuella övergrepp, men det framstår mer som ”en beskrivning av det som händer”. Texten är avskalad och utan känslor. Som en kamera, som bara återger händelseförlopp, utan att värdera. Bröderna övar sig i överlevnad samtidigt som de för mig framstår som kärleken själv. 

När efterordet kommer är det som balsam för mig själv. Där kommer orden som förklarar min upplevelse av det jag läst. Om författaren, stilen att skriva på och möjliga anledningar till det. Möjligen ska man läsa efterordet först? Jag vet inte. Men jag kommer läsa de två följande böckerna också, ”Beviset” och ”Den tredje lögnen”. Det vet jag.