HEMMET

När jag var elva år kom det in vita poliser i vår by. De sköt ihjäl väldigt många av de som bodde där, våra grannar och vänner. Det var en av de första gångerna jag såg en vit polis. Jag förstod inte vad vi i byn hade gjort för fel, varför de sköt på oss. Min pappa berättade då för mig om apartheid. Och gav mig ett gevär och sa att nu måste jag hjälpa till att beskydda min familj och mina vänner och vår by. Sedan den dagen förändrades mitt liv. För alltid.

Jag mötte Andy för 12 år sedan. Han avtjänade ett livstidsstraff för ett mord han utfört. Andy var då ca 65 år gammal och berättade att han sedan den dagen då de vita poliserna kom in i hans by och sköt ihjäl så många av dem som bodde där, hade försvarat sin by och senare tjänat som soldat i ANCs väpnade gren.

Andy var en av de första deltagarna i försoningsarbetet på Pollsmoorffängelset som jag mötte och pratade med. Att det han berättade om var allvar förstod jag när han efter första dagen i försoningsprogrammet konstaterade med stort mörker i ögonen; Försoning!!!! Det är inte för en sån som jag! Hur ska det gå till!? Att möta sina brottsoffer, att stå till svars inför dem! Jag har ju över 700 liv på mitt samvete. Jag har bombat ambassader och sjukhus, skolor och offentliga platser. Hur ska det gå till?!! Och så lämnade han rummet.

Andy led av depression av och till. Han var djupt involverad i gängaktivitet och var en högt uppsatt ledare inom The Numbers. Andy genomgick trots allt försoningsprogrammet, men träffade vare sig några anhöriga eller brottsoffer. Vid ett av mina besök hos honom sa han en dag: Du Ulrica, jag tror inte man behöver träffa sina brottsoffer för att nå försoning. Och så förklarade han hur han avträtt som ledare för 27:orna, hur han valt väg och hur han kände frid över sitt beslut. Han upplevde försoning för första gången i sitt liv.

Ytterligare några år senare träffade jag honom igen, då frigiven. Du ser så frisk och glad ut, utbrister jag. Fint att se dig! Och så svarade han mig: Ja, jag har det bra nu. Vet du – jag har träffat 35 av mina brottsoffer. Och jag blev mycket förvånad. Andy var ju den som hela tiden hävdat att det inte är viktigt eller avgörande för försoning att träffa sina brottsoffer. Men varför? undrade jag. Och då berättade han att han under en promenad i centrala Kapstaden hade mött en man som stannat honom och som hade frågat honom; Hej, minns du mig? Hur är det med dig egentligen? Och Andy mindes honom inte utan frågade; Känner jag dig? Då svarade mannen; Det var du som dödade min bror. Och då, berättade Andy, då kom allt över mig igen, som en svart stor flod som svepte in mig i ångest och skuld och jag insåg där och då att jag måste ta itu med det jag har gjort, åtminstone göra allt jag kan. Jag insåg att jag går ju och bär på en tung börda på mina axlar, min skuld över vad jag förstört i så många människors liv. Och jag måste adressera det, annars kommer jag att befinna mig i fängelse i resten av mitt liv.

Den litauisk-franske filosofen Emmanuel Lévinas använder sig av bilden av ett hem för att beskriva hur vi människor utvecklas i samklang med vår omgivning. I hemmet rör vi oss, utvecklas och njuter av våra liv. Hemmet är en bild för det vi kan förstå, förklara och ha kontroll över. Hemmet är en bild för det som är ”vårt eget”. Men, säger Lévinas, husets gavel vetter mot gatan och en dag blir vi varse att det rör sig människor där utanför. I det ögonblicket ställs vi inför valet att antingen ”öppna vår dörr för den andre, eller att sluta oss inne i en etiskt förkastlig egoism.” 

Lévinas bild av hemmet och valet att öppna vår dörr för den andre har jag använt mig av i min avhandling Jag kunde åtminstone berätta hur jag dödade henne (Om transformerande, rehumaniserande och försonande möjligheter för en skyldig människa utifrån Martin Bubers begrepp ’existentiell skuld’. 2017) för att närma mig det Andy genomgår i sin försoningsprocess. Jag förstår det som att han varit i ”sitt hem” när han försökt förstå och förklara hur försoning är möjlig – tills han drabbas av mötet med ett av sina brottsoffer och allt han trott sig kunna förklara och ha kontroll över slås i spillror. ”Hans ’hem’ vetter mot en gavel” och där utanför rör det sig människor som i allra högsta grad har med hans liv att göra. Och han ställs inför valet – att öppna sin dörr för dem, bjuda in deras erfarenheter i sitt landskap av vad försoning handlar om, låta deras erfarenheter kullkasta det han trott sig ha kunskap och kontroll över. Eller att stänga dörren och sluta sig i en etiskt förkastlig egoism. Han väljer att öppna sin dörr. Och allt förändras för honom. För det är som Lévinas säger, den andre är någon jag aldrig kan ha makt eller kontroll över. Den andre ger mig det ansvar, det som han kallar det, ’oändliga ansvar’ som skapar möjligheterna för mig att bli människa. Om jag vågar ta emot det. Det är så jag blir subjekt i mitt liv, genom att svara på den andres anklagan, genom att vara där för den andre…
 

ERKÄNNANDET

Jag kunde åtminstone berätta hur jag dödade henne. Ordens erfarenheter är förfärliga. Och likväl är uttalandet en befrielse. Martin som dödat en 14-årig flicka möter efter 11 år föräldrarna till flickan. Mötet är väl förberett, Martin har väntat på det i många år. Mamman stiger in innanför murarna till Pollsmoorfängelset. Ett rum har bokats under tre timmar för mötet. Mamman säger snabbt; jag behöver bara en minut! Va? Luften går ur oss medarbetare. En minut? Ja, jag har bara en enda sak att säga; att jag önskar att han ska ruttna i helvetet.

Man bestämmer sig i alla fall för att låta mötet bli av, för att låta mamman få säga det som under alla år fortfarande brinner i hennes inre. Mamman stannar. Mamman säger allt det hon tänkt, ställer alla de frågor hon levt med, obesvarade under så många år; vilka var hennes sista ord, ropade hon på någon när hon dog och isf på vem, var hon rädd? Frågor som Martin är den ende som har svaren på. Mamman fick det hon behövde under mötet, därför stannade hon, därför kunde mötet fortsätta. Martins kommentar efter mötet var med en befriande suck: Jag kunde åtminstone berätta hur jag dödade henne. Bakom de orden ligger mycket. Många år av förberedelser, av försoningsarbete, av panik och rädsla. Men framförallt av en skuld som förlamar. Och en gottgörelse som aldrig kommer att bli avslutad. Bakom orden ligger också en gryende kapacitet som Martin där och då fick fatt på. Det är något jag faktiskt kan! Jag kan! Berätta! Ge dem det som de verkar behöva, det som endast jag vet svaret på – hur hon dödades.

Den franske filosofen Paul Ricoeur talar om erkännande som en kapacitetsstärkande process. I relation till Martin är detta intressant. Erkännandet som Ricoeur talar om och som Martin går in i under mötet med sina brottsoffer är inte ett erkännande av arten det var jag som gjorde det, jag är skyldig. Erkännandet är en process som ställer den erkännande i position inför den andre – utan att egentligen veta exakt vad det är som ska erkännas. Erkännandet är en process där den erkännande stiger fram och erbjuder sig själv; här är jag för dig, vad behöver du av mig? Erkännandet blir därmed en process som både kullkastar perspektiv och som möjliggör kapaciteter. Kullkastandet av perspektiv handlar om att det är den andre som har företräde, som ges plats att definiera vad behoven är. Det handlar också om att förövaren blir varse att han/hon äger kapacitet, kan göra något, kan lyssna, kan bekräfta, kan erkänna – och upplevelsen av att detta har betydelse för brottsoffren. Det skapar mening och gör förövaren till subjekt. Den sydafrikanske psykologen och f.d. kommissionären i Sannings- och försoningskommissionen, Pumla Gobodo-Madikizela beskriver detta som en rehumaniserande process som förövaren går in i genom att konfrontera sina egna monstruösa handlingars konsekvenser i andras liv. Förövaren upphör att vara ”monster” för sig själv och blir människa igen. Endast en människa kan bära ansvar. Endast en människa kan möta sina förödande handlingars konsekvenser. Och på samma gång rehumaniseras brottsoffren, när de blir sammankopplade med förövarens avskyvärda handlingar, när de blir erkända med sina behov, smärtor, skador och krav på erkännande. När de blir människor som blöder och gråter och lider.
 

NARRATIVEN OCH ASYMMETRIN

Nu ligger det där det hör hemma. Hos honom. Och jag som gått och burit det alla år. Nu känns det, bra, eller rätt liksom…

Orden är ett brottsoffers. Han har just mött förövaren på Kumlaanstalten och fått uppleva hur han, Johan, inte förminskade eller förklarade bort hans erfarenheter eller frågor. Han har just fått uppleva hur Johan svarade an, tog ansvar genom att ta emot hans narrativ. Och Johan har förberett sig, övat och arbetat med detta att se den större bilden, se brottets konsekvenser i sitt eget, i de anhörigas och i brottsoffrens liv. Och han har anat att han ändå aldrig kan förstå vad deras smärta och förlust innebär. Det är därför han vill träffa sina brottsoffer. För att ge dem en chans att uttrycka sig, ställa frågor, sätta ord på sin frustration och ilska, rikta det åt honom, han som är skälet till det. 

Johan har gått samma försoningsprogram som Andy och Martin. Sedan 10 år har Försoningsgruppen i Sverige nu drivit detta program på olika anstalter runt om i landet. Även Johan har fått erfara det asymmetriska mötets kapacitet. Han, som från början anmälde sig till programmet med bitterhet över att hans anhöriga inte ville förlåta honom eller träffa honom. Han som hoppades att de nu skulle förstå honom och vilja förlåta. Han, som under tiden som programmet fortskred, förstod att han var tvungen att främst göra detta för dem, för de anhöriga, för brottsoffren. Inte främst för att han själv skulle bli bli av med sin skuld, bli förlåten och fri. 

Att ta emot den andre och dennes narrativ, att införliva också detta fält som sitt eget, blir en del av ett ansvarstagande. Ansvaret handlar om att ta emot den andres anklagelse, som Lévinas skulle uttryckt sig, och att sedan svara an på den genom att göra sig tillgänglig. Ansvaret handlar om att ställa sig till förfogande i ett ”här är jag för dig”, utifrån en aning om att jag aldrig fullt ut kan veta hur du har det, hur du lider, vilka förluster du lever med. Det är just därför mötet är så viktigt. Om det är möjligt. För det är inte alltid så.

I försoningsprogrammet är den asymmetriska relationen alldeles avgörande. Mötet bygger inte på det som i många sammanhang kring brott kallas för medling. Ett brott är alltid en kränkning och en kränkning ska enligt min mening aldrig medlas. Det är ingenting ett brottsoffer ska förlika sig i, komma överens om med sin förövare eller gå in i någon överenskommelse kring. Ett brott ska tas ansvar för, erkännas och få utrymme nog att sättas ord på. Ibland möter jag argument som invänder starkt mot detta, med tankar som att det är för ”hårt” att konfrontera förövaren med denna svåra skuld, så frankt och rakt som det faktiskt sker i programmet. Min erfarenhet är att det är just detta som är nyckeln i processen. Inte att vara hård i sig, men att inte väja för ansvarstagandet, att inte väja för det som är – så som det är. 

I försoningsprogrammet finns det många paralleller till det gestaltterapeutiska sättet att arbeta. Många gånger har jag känt en djup tacksamhet över att jag flera år innan jag blev bekant med försoningsprogrammet utbildade mig i gestaltterapi. Det gestaltterapeutiska arbetssättet har varit en hjälp framförallt i de svåra mötena mellan förövare och brottsoffer – till exempel genom att fenomenologiskt uppmärksamma vad som händer med parterna under mötet och inte frestas att ”hjälpa” parterna in i lösningar eller tröst. För när det svåraste har skett finns det inga lösningar, det finns ingen tröst. Det finns enbart det som är, så som det är. Och det är detta som är den stora hjälpen; att våga lita på att det är in i detta som parterna måste ledas med stor varsamhet. Det är en hjälp för förövaren att möta sina egna monstruösa handlingars konsekvenser i sitt eget och andras liv. Det finns nämligen många och starka frestelser i mötet mellan parterna, i mötet med skulden och skammen. Alla dessa frestelser har egentligen samma grund – att fly bort från smärtan som förlamar och övermannar och som hotar att kullkasta den egna självbilden. Många förövare kämpar med att försöka vara någon de inte är – längre. De kämpar med att försöka hålla kvar i något anständigt i sig själv. I försoningsprogrammet talas det om ”de nio undanflykterna” (undvikande, förminskande/bagatelliserande, bedra/vilseleda, skylla ifrån sig, hitta på ursäkter, anta och förutsätta, agera hjälplös, överreagera, känna sig speciell). Dessa undanflykter är effektiva i arbetet med att ”hjälpa” förövaren fly bort från ansvaret. Att få syn på de undanflykter man som förövare använder är viktiga steg mot att våga vara den man är, mot att orka möta sitt ansvar. Att våga lita på just detta, det paradoxala i att våga vara i det som är – så som det är, det är något jag ständigt bär med mig i försoningsarbetet och som skapar möjligheter till de mest förvånande förändringar jag har kunnat föreställa mig. 
 

DEN PARADOXALA FÖRSONINGSPROCESSEN

Det jag under alla år i försoningsarbetet har upplevt är att förövaren bär på en suddig eller otydlig gestalt som jagar på nätterna och som ofta dövas på dagarna. Suddigheten eller otydligheten är en konsekvens av skammens och skuldens smärta och den därpå följande oviljan, motståndet och svårigheten att närma sig denna gestalt. Utifrån en fenomenologisk uppmärksamhet tycks mig förövarens minimala önskan att gå in i den försonings-konfrontativa-asymmetriska processen vara en dörröppnare. Gång på gång händer det något viktigt i denna process. Varför har jag undrat så många gånger? Varför möta alla dessa anklagelser, all skuld och skam? Varför konfrontera sina egna monstruösa handlingars konsekvenser i andras liv? Varför ta emot den andres anklagan? Tills min uppmärksamhet visar att här öppnar sig ett fält som i grunden handlar om att de omständigheter som möjliggör kärlek är oskiljbara från de som möjliggör skam och skuld. Fenomenet som blir uppmärksammat, om än mycket otydligt och suddigt i början, är relationen! Skammen föds i relationen då någon avvisar, ser bort eller ser med avsmak på en. Skulden föds i relationen där någon kränker eller gör illa. Kärleken föds i relationen som vill och ser. Således är det därför just i relationen som vägen till soning och befrielse för förövaren ligger. Det är i relationen som skuldens och skammens gestalt kan bli tydligare i konturerna och kan bli till sådan hjälp att skammen inte längre behöver stå i vägen för skulden för att söka undkomma ångesten för densamma. Skuldens och skammens gestalt kan bli tydlig just när den andre i relationen vill ha förövarens ansvarstagande, vill att förövaren ser konsekvenserna av sina handlingar, vill att förövaren är där han/hon är och inte på väg bort från skammen och skulden genom att snabbt bli förlåten utan där, mitt i ansvarstagandet, seende sina konsekvenser. Helt enkelt när förövaren slutar med att arbeta för att vara någon annan än den han/hon är – nämligen en skyldig människa. När den andre i relationen vill ha förövaren i det som är just som det är, och ingen annanstans, framträder Arne Beissers Paradoxala förändringsteori i ett starkt förklaringsljus.

Den försoningsprocess jag nu arbetat med under 10 års tid är just paradoxal i många bemärkelser. Ofta återkommer jag till Beissers Paradoxala förändringsteori. Det största motståndet i försoningsarbetet är ofta att vara just i det som är – så förfärligt som det faktiskt är. Förlåtelse används ibland för snabbt för att undkomma den smärta som skulden och skammen över vad någon åstadkommit utgör. Vanligt är också att döva sig med sinnesförändrande medel för att undkomma smärtan och ångesten. Inte alldeles ovanligt är att försvarsmekanismen förnekelse träder in hos förövaren. Och jag hyser den största respekt för detta – det är ohyggligt svårt att vara i det smärtsamma som ett brott åstadkommit, men precis som Beisser så vist lär, så är det just exakt det som är nyckeln till läkedom. Eller som den förre ärkebiskopen i Sydafrika, Desmond Tutu på liknande vis har uttryckt sig kring försoningens svåra process: endast genom att ta itu med den verkliga situationen kan man åstadkomma verkligt helande.

Den främsta paradoxen i försoningsprogrammet är det förändrade fokus som alla tre männens berättelser vittnar om; när mitt fokus ändrar riktning radikalt – från jag, mig och mitt till du, dig och ditt. Hela programmet är uppbyggt kring denna förändring, så på ett vis är det inte särskilt märkligt att detta sker. Men det som drabbat mig så många gånger är att denna fokusförändring tycks vara en av de processer i programmet som så på djupet leder förövaren in i en förändring ingen av dem trodde var möjlig. Denna fokusförändring leder förövaren in i det som är så som det är, d.v.s. rakt in i den existentiella skulden och dess konsekvenser i de drabbades liv, vilket man skulle kunna tro skulle vara en destruktiv eller negativt drabbande rörelse för förövaren. Men det visar sig gång på gång vara ingången till en stor förändring och något starkt livsbejakande. Hur är detta möjligt?

Den existentiella skulden är en livshotande skuld. Buber beskriver den som det som tydliggör som ingenting annat det oåterkalleliga i utgångsläget och det irreparabla i det en gång åstadkomna. Ett faktum som dokumenteras i det starkaste av alla mänskliga perspektiv: den egna döden. När den skyldige betraktar sig själv så genomfars han/hon av en rysning över att vara identisk med sig själv…

Och just detta betraktande av sig själv uppstår då perspektiven byts och den andres narrativ möter förövaren och denne förmår ta emot, internalisera och erkänna detta. Först då kan förövaren börja ana vidden av sin skuld. Och paradoxalt nog är det just här, i detta utrymme som det kan uppstå en möjlighet till den soning som ’strängt taget’ egentligen inte är möjlig, eftersom ingenting går att gottgöra, betala tillbaka, ersätta. Detta utrymme är intressant. Det är det utrymme Buber beskriver som mellanrum och som jag i det gestaltterapeutiska sammanhanget förstår som det utrymme där förövarens och brottsoffrens fält möts och på olika vis griper in i varandra. På samma gång möts också förövaren och brottsoffret i ett gemensamt fält som de båda är del av och som de på olika vis förhåller sig till utifrån vars och ens erfarenheter. Deras berättelser talar om samma sak, men narrativen är mycket olika. Hittills har de på olika sätt försökt att förhålla sig till sina respektive fält med hjälp av sina egna narrativ. Nu, i mötet dem emellan, möter de den andres narrativ, helt olikt det egna narrativet och ändå så likt och nära. Deras fält korsas och det svåra och smärtsamma och utmanande arbetet de nu går in i blir ett försök att inlemma också den andres del av fältet i sitt eget. Och här sker något mycket intressant – det livgivande i mötet dem emellan tycks bestå av att det är förövaren som tar emot och inlemmar brottsoffrens del av fältet i mycket högre grad än vad brottsoffren gör med förövarens. Och omvänt – brottsoffren ger av sitt narrativ, visar och delar sin del av fältet för förövaren, men är mycket mindre benägen att ta emot och inlemma förövarens erfarenheter. Och det är just så det ska vara, hävdar jag. För den paradoxala försoningsprocessen måste vara en asymmetrisk process om den ska vara hjälpsam för parterna. Det främsta och viktigaste skälet för detta är att orsaken till skulden inte står att finna i ett delat ansvar för det som skett. Ansvaret och skulden är helt och hållet förövarens, det är den rådande fenomenologin. Det finns också nästan alltid, alldeles naturligt en stor motvilja från brottsoffren att ”förstå förövaren för mycket” eller att integrera dennes narrativ med sitt eget. Det finns en naturlig ovilja från brottsoffren att gå in i någon slags jämlikt utbyte av erfarenheter. Det är bra och jag menar att det är just så det ska vara. När ett brott eller en kränkning begåtts handlar rättvisan inte om en jämbördighet i erfarenhetsutbyte – rättvisan handlar om ansvarstagande och erkännande. Här blir därför det asymmetriska förhållningssättet en hjälp som möjliggör detta. Det asymmetriska förhållningssättet rymmer en kapacitet till handling och erkännande som leder till ett subjektsblivande som förövaren så innerligt behöver samtidigt som erkännandet blir en bekräftelse som brottsoffren så djupt förtjänar. Det är detta soningen och gottgörelsen handlar om.

Som Buber skriver så sker det något av genomgripande art, när förövaren i ljuset av sin insikt om sig själv bekänner sin existentiella skuld inför den han/hon är skyldig och efter förmåga hjälper henne att övervinna följderna av den. Det som sker beskriver Buber som ett led i den skyldiga människans tillkämpade existens. Den skyldiges hela existens har varit hotad till döden. Och det förändrade perspektivet, skulden från den andre, den andres narrativ och förövarens erkännande av detta erbjuder ett utrymme eller en väg som möjliggör existensen igen, utan att annullera skulden. Därför är skulden så viktig, menar jag. Viktig att inte förlåta för snabbt, viktig att inte urskulda, förneka eller förminska. Den är så viktig eftersom den erkända existentiella skulden är en väg till liv – i hög grad för förövaren, men också för brottsoffren.

I försoningsprocessen räcker det inte att enbart arbeta med det egna utrymmet i fältet, den egna horisonten, de egna erfarenheterna, att omfatta det egna narrativet. För som Buber skriver, en människa som bär på skuld är aldrig enbart skyldig gentemot sig själv, hon är också alltid skyldig mot en annan levande varelse. Det är således skulden som tvingar förövaren i försoningsprocessen in mot den andres erfarenheter, in mot att inlemma den andres narrativ och dess konsekvenser i sitt liv, in mot den andre i det gemensamma fältet – för att där låta vars och ens fält påverka den andre.Det inte enbart förövaren som individ som behöver förändras – sammanhanget och relationerna i sammanhanget behöver i hög grad förändras. 

I mötet med den andres narrativ skulle det mycket väl (och det sker också) kunna ske projicering, egotism, deflektion eller vilken annan kontaktstörning som helst. Till exempel är det inte ovanligt att förövaren finner förklaringar på det oerhörda han/hon har gjort genom att skuldbelägga brottsoffren eller den egna familjen eller andra personer förövaren varit i kontakt med som svikit vederbörande. På så sätt projicerar förövaren sin egen problematik på andra och “slipper” därmed att internaliera denna. Vidare är det också vanligt att förövaren lägger allt fokus på sig själv, hur synd det är om honom/henne, hur tragiskt livet har varit och alla samtal om det som skett vänds i en egotism som syftar till att slippa ta in det förövaren gjort. Förövaren “kopplar på så sätt loss sig själv” från det samband han/hon har med brottsoffren. Vanligt är också att förövaren inte förmår ta emot brottsoffrens smärta och anklagelser, utan låter de “passera förbi” i en delflekterande hållning, nästan som om “detta du säger angår inte mig”, “detta har ju inte med mig att göra”. Jag blir inte förvånad över detta, det är så vanligt och det är ett skydd mot den mycket svåra skuld och anklagan som uppenbarar sig i den andres narrativ. Det är mycket svåra erfarenheter förövarna bär på och får möta i de anhörigas och brottsoffrens narrativ. Och dessa är mycket svåra att ta emot och internalisera i det egna narrativet. 

Samtidigt är det som om en pusselbit hela tiden har saknats i förövarens egna erfarenheter och narrativ och det är den existentiella skuldens riktning. Den existentiella skulden har varit en ”hemlös” skuld för förövaren, det har inte funnits någonstans vederbörande kan vända sig för att sona denna. Fängelsestraffet rör sig inte alls i denna riktning. Som den norske professorn i teologi, Paul Leer-Salvesen uttrycker det, så ”försöker förövaren genom sitt fängelsestraff att växla in ett mynt som inte går att växla”. Förövarens år i fängelse ger aldrig livet tillbaka till den förövaren dödade. Så följden blir att ”betalningen går till fel adress och därför regleras aldrig skulden”. Det oerhört smärtsamma för alla parter är att den existentiella skulden och dess konsekvenser därför aldrig kan gottgöras eller sonas.

Det paradoxala är att mötet med den andres narrativ kan på ett sätt som inget annat kan, sätta förövaren i kontakt med drivkraften till överlevnad, till liv. När kontaktstörningarna inte ställer sig i vägen, som ett många gånger både förståeligt och naturligt försvar mot mycket svåra erfarenheter – så kan förövaren komma i kontakt med liv. Buber uttrycker det så här: som gottgörelse kan en sådan handling bara gälla när den görs, inte utifrån en fattad föresats, utan som ett villkorslöst uttryck för min tillkämpade existens/…/jag har mött många människor som har talat om för mig hur de, när de som skyldiga följde sitt vakna samvete, upplevde det som en vändpunkt och kände sig gripna av någonting högre, som om de växt in i ett tillstånd vars rätta namn är pånyttfödelse.

Här framträder paradoxen – hur det mest smärtsamma, de svåraste skulderfarenheternas nödvändiga erkännande, mötet med den andre och dennes narrativ och anklagan – kan bli till liv för förövaren. Det är en paradox att förövaren kan bli hjälpt när han/hon istället för att ha sin egen läkedom i förgrunden har den andres läkedom i förgrunden. När förövaren växlar fokus från jag, mig och mitt till du, dig och ditt så blir förövaren paradoxalt nog hjälpt själv. Som Beissers essens i den paradoxala förändringsteorin lär: så sker det en förändring då jag inte försöker undfly det jag inte vill se eller vara genom att försöka ta mig ifrån det eller den jag egentligen är. Förändringen eller det jag allra mest längtar efter – det sker när jag accepterar det som är så som det är – eller att jag är den jag är. 

Ulrica Fritzson
Präst, Teol Dr, Restorative Justice facilitator, Gestaltterapeut, Praktisk handledare