”Bitterhet kan vara frätande, den kan förgöra dina minnen som om den rengjorde en mordplats, till sist kommer du bara ihåg det som passar dess motiv.”

”Det går så fort att övertala varandra att sluta se en människa som en människa. Och när tillräckligt många är tillräckligt tysta kan en handfull röster ge intrycket av att alla skriker.”

Fredrik Backman har en förmåga att beskriva oss människor och vårt beteende på ett sätt som är helt skambefriat. Han beskriver beteenden och skeenden rätt och slätt. Han beskriver vad människor tänker, känner, och hur de agerar utifrån det. Lägger ingen värdering i sitt skrivande och ändå är det så talande, det han skriver. Ändå väcker det så mycket i mig som läsare. 
I den här boken får vi följa en liten stad i norra Sverige, en hockeyklubb och alla människor som berörs av klubben. Naket beskriver han människorna, deras brister och deras styrkor och inte minst deras kraft. Han beskriver också människorna utifrån deras egen historia och hur den präglar dem. Präglar dem i deras val, i deras reaktionsmönster och hur de går vidare i livet. Fredrik Backman beskriver också olika maktbalanser och hur det drabbar människorna i staden. Han beskriver hur framgång i hockeyklubben påverkar människor, men också att inte ha framgång i samma klubb. 

Fredrik Backman spinner sin berättelse kring ett övergrepp och alla de psykologiska mekanismer som är så vanliga i vår tid. 
”Det här är en allvarlig anklagelse, påminner de, som om det är anklagelsen som är problemet. Hon får veta allt hon inte borde ha gjort: inte väntat en vecka med att polisanmäla. Inte slängt kläderna hon hade på sig. Inte duschat. Inte druckit alkohol. Inte försatt sig själv i situationen. Inte gått in i rummet, uppför trappan, gett honom intrycket. Om hon bara inte hade existerat, då hade ju inget av det här hänt, varför tänkte hon inte på det? Hon är femton, han är sjutton, ändå är det han som är ’pojken’ i alla diskussioner. Hon är ’den unga kvinnan’.”

Hans sätt att skriva utan ett uns av värderingar eller dömande gör att man eller jag åtminstone, kan se övergreppet i ett perspektiv där jag även på nåt vis ömmar för den som utför övergreppet. Den påverkan hans uppväxt haft på honom spelar möjligen en stor roll. Hur blir hans liv? Han är ju så ung. Kommer det prägla livet negativt eller kommer han kunna vända det till en lärdom och på sikt utvecklas som människa? 
Jag känner också en ökad vilja att stå upp för människor som blir utsatta, att fortsätta stå upp för andra även när det är obekvämt. Att inte sitta tyst, för att det ändå är lite mindre obekvämt än att höja min röst. Att inte sitta tyst, trots att mottagaren silar mina ord genom sitt filter och sina skydd och försvar. Att inte ge upp, utan öka kreativiteten och möjligen finna nya vägar att nå fram. 

”Och ändå rinner allt av henne på en blinkning när telefonen vibrerar och dotterns namn lyser i displayen. Fyra små ord. ’Kan du komma hem?’ Aldrig har en mamma kort en bil snabbare genom de där skogarna.”

”Det kommer en ny morgon. Det gör alltid det. Tid går alltid i samma hastighet, bara känslor har olika fart. Varje dag pågår ett liv eller ett hjärtslag, beroende på vem vi tillbringar den med.”

– Mela Wickbom