”Att bli medveten betyder att man verkligen måste känna det man känner, vilket ofta är mycket ömtåligt och naket.”
/Pema Chödrön

Ibland är livet outhärdligt. Och ändå härdar vi ut. Hur är det möjligt? 

För ett par år sedan låg jag i fosterställning i sängen under några dygn. Jag väntade in stunden då jag inte skulle härda ut mer, utan då jag skulle behöva ge mig av till psykakuten för att förhoppningsvis bli nerdrogad och fullkomligt bedövad. Bedövad från de svåra och outhärdliga känslorna. Något hade hänt en närstående och jag var den sista på jorden som kunde hjälpa. Jag kunde ingenting göra.

Maktlösheten. Vanmakten. Rastlösheten. Sårbarheten. Oron. Skräcken. 

Andetag för andetag tog jag mig genom nätterna. ”Det här är också livet”, sa jag till mig själv. ”Det här är också livet. Det här är också bara känslor. Även om de är svåra och smärtsamma, så är det ’bara’ känslor. Andas, Mela. Andas.” Jag åkte aldrig till psykakuten. 

Så kom det sig att jag beställde boken ”Välkomna det ovälkomna”. Jag väntade mig en metod, så jag kunde ta steg för steg – ett, två, tre – och så skulle jag liksom kunna stå där som en Buddha och bara ta allt ovälkommet. Men det är inte riktigt det det handlar om även om det finns övningar i boken. Och det är inte riktigt så livet är heller ju. Livet behöver upplevas, så levs det kanske lättast, trots allt. 

Pema Chödrön beskriver i boken en av de buddhistiska vägarna. Hon beskriver ”upplysning”  som att bli fullkomligt medvetna om vilka vi i grunden är. Hon skriver om hur alla vill bli kvitt sitt lidande, men att de flesta av oss som tar itu med det gör det på ett vis som bara gör skadan ännu värre. Vi försöker att avskärma oss från sårbarheten och utestänger på samma gång möjligheten att leva fullt ut. När vi går in för att ha det bekvämt och undvika obehag, så börjar vi också känna oss skilda från andra människor, kanske till och med hotade av andra, skriver Pema Chödrön. Vi hamnar i ett hav av rädsla och när många människor och länder hamnar här menar Pema Chödrön att vi får en stökig och svår situation globalt med massor av smärta och konflikter. Hon menar att lägga så mycket kraft på att skydda våra hjärtan från smärta och lidande i stället skadar oss allt mer. Istället ska vi omfamna alla aspekter av våra liv och uppamma mod att rikta blicken rakt mot oss själva och våra liv. Att tillåta oss uppleva våra obearbetade känslor, utan att dras in i tankar om dem. Så enkelt är det, liksom…

Pema Chödrön skriver så mänskligt, både med allvar och humor, vilket är en fin kombination. Kommer på mig själv att tänka ”Men?! Är inte hon en buddhistisk nunna?” Som om hon inte är mänsklig, som om hon inte ”borde” känna, inte ”borde” uppleva hur det är att ha en finne i ansiktet eller tycka att någon är en tölp. Just detta gör att allt hon skriver blir så lätt-tillgängligt. Boken är en enda lång räcka av mänsklighet och klokhet. Det finns liksom inga genvägar… Vi behöver leva fullt ut. Vi behöver låta bli att bedöma känslor som behagliga och obehagliga och leva genom dem bara, rätt och slätt. 

”När en oönskad känsla dyker upp är steg nummer ett att uppleva den så helt och fullt man kan i det innevarande ögonblicket. Med andra ord, håll den nakna sårbarheten i hjärtat. Andas med den, låt den beröra dig, bebo dig – öppna dig för den så mycket du bara kan just då. Förstärk sedan känslan, gör den ännu mer intensiv.”
/Pema Chödrön

När jag läste ovanstående citat ur boken, så såg jag – det var precis detta jag höll på med nätterna genom under den svåraste tiden. Känslorna kändes just då varken oönskade eller önskade. De bara var där, jag kom inte undan. Känslorna var relevanta i det som livet levde mig just då. För livet är ju inte bara hejsan hoppsan, glädje och sorg och kanske lite rädsla nån gång ibland. Ibland är känslorna så mycket djupare, smärtsammare och så långt svårare att vara i. Att intensifiera känslorna, som Pema Chödrön skriver, var inget jag gjorde… Det behövdes inte…Men jag levde genom. Andetag för andetag. Och jag tänker…den upplevelsen var så naken, blottad och jag var så skör. Samtidigt så otroligt stark och så sårbar. Men jag hade inget annat val än att ”välkomna” alla känslor. Jag hade inget annat val än att leva genom dem. Hur gärna jag än ville vara på en annan plats i livet, hur gärna jag inte ville känna det jag kände, så omslöts jag av alla känslor och for iväg med dem som i en jättelik våg.

Så  nu, när jag sitter här och skriver om boken, så blir det samtidigt en reflektion över hur otroligt mycket jag bär med mig av den upplevelsen de där nätterna. Nätterna, när jag trodde jag skulle gå sönder, när jag kippade efter andan, när jag vred mig och ormade mig, ryckte hit och dit för att på nåt sätt behålla kontakten med verkligheten. Dessa svåra nätter bär med sig en ny ömhet för både mig själv och andra. Mina tankar, känslor, åsikter, min inställning till mig själv och till andra människor har blivit mycket mer ödmjuka och nyanserade efter de svåra nätternas genomlevande. Livet har överhuvudtaget blivit mer levande, alla stunder, efter det. 

”Allteftersom du tränar kommer du till din förvåning märka hur det steg för steg, i din egen takt, blir allt lättare att finnas där för andra, även i situationer som tidigare verkade omöjliga.”
/Pema Chödrön

Boken är väl värd att läsas. Och det blir en av de böckerna som jag kommer att återkomma till. Bläddra lite. Läsa lite. Tänka lite. 

”Varje utmaning är ett tillfälle till andlig utveckling, oavsett om det gäller en irriterande småsak eller om hela ditt liv håller på att rasa samman.” 
/Pema Chödrön

– Mela Wickbom