Det är en lång bok det här. 470 sidor och nästan 20 timmars lyssning. Jag har varvat läsning med ögonen och öronen. Bläddrat hit och dit. Lyssnat och lyssnat om. När sista sidorna klingar ut sitter jag med en känsla av dubbelhet. Till exempel att Gabor Maté å ena sidan tycker att vi människor, var och en, bär ett stort ansvar för våra sjukdomar, men, å andra sidan, tycker han inte att vi ska känna skuld. Det återkommer några gånger till ungefär samma läge. Å ena sidan, å andra sidan. Vad menar han egentligen, funderar jag. Jag landar i att det ger mig en möjlighet att tänka själv, att inte bara tugga i mig det han skriver, utan att ta in det, bearbeta, assimilera och spotta ut det som jag inte behöver bära med mig. Men ska jag tugga i mig att sjukdomar som cancer kan triggas av stress? Att människor som drabbas av ALS genomgående är snälla människor som anpassar sig och ser till andras behov före sina egna? Gabor Maté är, i mina ögon, en väldigt fin man. Jag har sett många korta klipp och några längre filmer där han med en säregen röst och ton uttrycker sig trovärdigt, oändligt vackert och sårbart om människorna, om missbruk, trauma, sjukdom. Och om läkning. Om hur komplexa vi människor är. Jag har också läst uppdateringar om Gabor Maté, som handlar om någon som profiterar på andra genom att fara med (o)sanningar, sanningar som ger hopp, fastän sanningen enligt uppdateraren är helt fel, att vetenskapliga bevis visar något annat än det Gabor Maté uttrycker.

Gabor Maté ifrågasätter i sin bok hur vi ser på hälsa och sjukdom i dagens samhälle. Maté argumenterar för att många av våra fysiska och psykiska sjukdomar springer ur kulturella och samhälleliga normer. Han beskriver hur stress, trauman och en dysfunktionell livsstil bidrar till ohälsa. Och att stress, trauma och en dysfunktionell livsstil har blivit något vi betraktar som normalt i vårt samhälle idag. Han menar att vår moderna kultur bidrar till en obalans i både kropp och sinne, och att detta leder till kroniska sjukdomar, psykisk ohälsa och social alienation. Han hävdar att det vi betraktar som ”normalt” –  hektiska livsstilar, konstant stress och avsaknaden av djupa mänskliga kopplingar – faktiskt är roten till mycket av vår ohälsa. Maté går även in på hur trauma, i synnerhet barndomstrauma, ofta ligger till grund för många av de hälsoproblem vi möter senare i livet. Han betonar att läkning bland annat handlar om att förstå och integrera dessa erfarenheter snarare än att bara undertrycka och lindra symtom. Boken belyser sambandet mellan kropp och själ och vikten av att förstå de emotionella och sociala faktorerna bakom sjukdom. Maté uppmuntrar oss till självreflektion och att utmana den moderna sjukvårdens begränsningar, som han menar ofta behandlar symtom snarare än grundorsaker. Han menar att den moderna sjukvården behövs, men även alternativa metoder. Boken ger en mer holistisk syn på hälsa. 

Maté blandar vetenskaplig forskning med gripande berättelser både från sitt eget liv och andras, vilket gör boken både faktabaserad och djupt mänsklig. Den erbjuder ett kraftfullt budskap om att vi behöver förändra inte bara hur vi ser på hälsa, utan även hur vi lever våra liv – med större fokus på medkänsla, sårbarhet och autentiska relationer. Det är en bok som utmanar läsaren att tänka om kring vad ”normalt” egentligen betyder och vad vi behöver för att verkligen må bra.

Citat: ”Allt börjar med att vakna upp: att vakna upp till vad som är verkligt och autentiskt i och omkring oss och vad som inte är det; att vakna upp till vem vi är och vem vi inte är; att vakna upp till vad våra kroppar uttrycker och vad våra sinnen undertrycker; att vakna upp till våra sår och våra gåvor; att vakna upp till vad vi har trott och vad vi faktiskt värderar; att vakna upp till vad vi inte längre kommer tolerera och vad vi nu kan acceptera; att vakna upp till de myter som binder oss och de samband som definierar oss; att vakna upp till det förflutna som det har varit, nuet som det är och framtiden som den kanske ännu kan bli; att vakna upp, framför allt, till klyftan mellan det som vårt väsen kräver och vad ’normalt’ har krävt av oss.”