Varje individ ingår i ett sammanhang, vare sig det är i en familj eller i en grupp av något slag. Även den person som har dragit sig undan till en ensligt belägen stuga i skogen och lever av egen odling ingår i ett sammanhang; eller som man säger med gestaltterminologi: varje organism är en del i ett omgivande fält och ingen av dessa entiteter är densamma utan den andra. Inte nog med att enslingen i skogen sannolikt lever närmare den natur vi alla genomsyras och omges av, det sker också i ett levande sammanhang fyllt av interaktion av social natur.
   Den här sociala aspekten av livets grunder kan vi se redan på cellnivå; när celler bildas är en avgörande del av gestaltningen skapandet av det omgivande membran som ska stå för såväl skydd mot inkräktande och upplösande krafter som garanten för konstruktiv kommunikation med omgivande ämnen och organ. Cellen är redan här både ett med sitt sammanhang och avgränsat från det. Denna dubbelnatur är sedan den mest vitala aspekten av allt organiskt liv ända ut till människans värld av relationer och samhällsaktiviteter.
   Den mänskliga hudens funktion är här en bra metafor, både skydd mot och utbyte med omvärlden, och samma sak gäller för mentalt och emotionellt liv. Vi behöver skydda oss och vi behöver ta in näring och avbörda oss olika slags avfall – både fysiskt, emotionellt och intellektuellt. I denna process av intag och uttryck sker samtidigt ett växande – låt oss kalla det erfarenhet, mognad eller visdom. Vi lär oss av erfarenheten att leva och i den bästa av världar korrigeras misstag som lett till hotfulla eller destruktiva situationer så att vi omvärderar tidigare perspektiv på världen och oss själva. På det här sättet utvecklas människor, olika gruppbildningar, samhällen och kulturer – ja, hela mänskligheten, förhoppningsvis. I den bästa av världar….
   Vi behöver alltså inte anstränga oss för att åstadkomma förändring. Det är vad livet går ut på.
   När vi talar om behov av förändring är det snarare för att vitala organiska processer har isolerats från sitt sammanhang och därigenom motverkar det naturliga förlopp av korrigeringar som snart skulle ge oss nya erfarenheter och en högre grad av vishet.
   I skärningspunkten mellan beroende och oberoende gäller det att upprätthålla en balans och en flexibilitet som medger ett systems friska växande i samklang med sin omvärld. Oavsett om det gäller en enskild person, en grupp, en organisation eller en hel kultur.
   Jag har en väldigt personlig upplevelse som bekräftar detta. Jag började häromdagen känna mig all krassligare, med halsont, tendens till feber och allmän sänkning av mitt fungerande. Jag kände mig allt värre och igår natt hade jag svårt att andas, både på grund av nästäppa, hostningar och ett astmaliknande gurgel från luftrören.
   I det läget vaknade min sambo i sängen bredvid mig och vi började prata om mitt tillstånd. Efter en stund kunde jag erinra mig att vi hade haft en konfliktfylld kommunikation kvällen innan förkylningen bröt ut och därigenom sätta ord på min upplevelse av saken; något jag av olika skäl hade skjutit åt sidan och ”svalt” när det hände. Jag hade alltså stängt dörren till vidare mental och emotionell utväxling mellan oss och senare börjat fantisera om olika hotbilder p.g.a. mina känslor.
   När vi nu kunde lufta vad som hänt och få ny verklighetsbaserad näring som fick mina hotbilder att blekna kände jag en lättnad i hela mitt system. Andningen lättade och när jag senare vaknade på morgonen kände jag mig nästan helt frisk.
   Snacka om förändring, något som skedde av sig självt bara genom att jag avbröt min isolering innanför mitt psykiska skal och återerövrade mitt ”membrans” kommunikationsförmåga och därigenom förtroendet för förmågan att skydda mig.

Så om en förändring ska bli konstruktiv är det kanske viktigast att först utröna vad som har blivit isolerat från helheten, en isolering som behöver brytas, innan vi kan veta både vad som är målet med förändringen och hur den ska gå till på ett gynnsamt sätt.

Lars Berg