Triangle of sadness av Ruben Östlund har jag sett ikväll och jag gick in i salongen lite bävande. Jag var nervös inför filmhistoriens längsta kräk-scen och jag var nervös inför den cyniska kyla som Östlund brukar använda. Det kändes som att gå in och sätta sig i en vagn i en lite för läskig bergodalbana. Men ut ur biografen gick jag skrattande, nästan lycklig. Det var ju en clownföreställning! Det var ju som en Brecht-föreställning i vår tid.

Det var inte en enda äkta relation och det var underbart! Den visar vår tid, hur inkapabla vi är och hur vi sålt oss och gör oss till varor istället för att se oss som de djur vi i mångt och mycket är.

Nej hörni, se den så diskuterar vi sen!