”Förlåtelsen har hjälpt mig att bevara ett mjukt och öppet hjärta.”
Ur Förlåtelse av Desmond och Mpho Tutu
Det här är en otroligt vacker bok. Den är vackert skriven med en stor dos ödmjukhet och visdom. Vissa formuleringar är som en stilla, porlande, glittrande å. Den inger hopp om frid, om fred, om sundare relationer människor emellan. Den ger hopp om att man kan leva ett fint liv, trots att man blivit utsatt för hemska saker. Desmond och Mpho Tutu beskriver horribla och groteska händelser, som människor utsatts för. Ändå har många mäktat förlåta förövaren och genom förlåtelsen släppt taget om det som hänt och försonats med det. Det som hänt, kommer alltid ha hänt. Det handlar inte om förnekelse, utan mer om acceptans.
Boken beskriver utförligt de fyra stegen till förlåtelse:
• Att berätta sin berättelse
• Att sätta ord på smärtan
• Att ge förlåtelse
• Att förnya relationen eller lösa upp den
I boken ingår fina skriv- och meditationsövningar, som ett stöd i processen till förlåtelse. Boken tar upp:
• När vi behöver förlåta någon som skadat oss
• När vi behöver säga förlåt till någon och få förlåtelse
• När vi behöver förlåta oss själva
Boken tar upp så många viktiga områden gällande förlåtelse, så om du tänker och känner att det här med förlåtelse klingar an i dig, så är det möjligt att detta är en bra bok för dig. Jag tror vi alla hamnar i de olika förlåtelseprocesserna bara genom att vi lever. Vi lever och berör och påverkar därmed andra, oavsett om det är vår avsikt att skada eller inte. Vår intention kan vara god och den kan ändå skada. Detta behöver vi vara öppna och ödmjuka inför.
”När vi är beredda att sänka garden och ärligt granska våra förehavanden ser vi att det finns en stor frihet i att be om förlåtelse och en stor styrka i att erkänna sina misstag. Det är genom att göra detta som vi blir fria från våra tidigare felsteg. Det är genom att göra detta som vi kan fortsätta framåt utan att vara bundna till våra misstag.”
Ur Förlåtelse av Desmond och Mpho Tutu
I vanlig ordning köpte jag den här boken, för att jag behövde den. En vän sa ”Jag tror att du behöver förlåta dem”. Jag hade utsatts för en horribel situation av professionella hjälpare. I mina ögon har jag svårt att ens förstå att man som klient kan utsättas för psykiskt våld och skada av professionella hjälpare. Min naivitet bidrog till utsattheten. Om jag hade lyssnat till min magkänsla, så hade jag dragit mig undan innan den enorma skadan var skedd, men jag var fast i en slags destruktiv relation till hjälparna. När allting var över (jo, jag drog mig undan till slut) fastnade jag i ett ältande och kände mig fast i mina egna tankar. Jag läste boken om förlåtelse och började tycka att ”Jag borde förlåta. Jag måste förlåta.” När det inte gick för mig att förlåta dessa hjälpare fortsatte tankespiralen ner i skammens svarta träsk.
”När vi tittar närmare på en förövare kan vi alltid se en berättelse som säger något om vad som låg bakom att den personen gjorde någon illa. Det innebär inte att själva handlingen kan ursäktas, men det ger oss ändå ett sammanhang.”
Ur Förlåtelse av Desmond och Mpho Tutu
De två första punkterna har givit mig mod att göra min röst hörd, just för att det är så viktigt att bli mottagen i sin egen upplevelse. Det vet jag ju, men jag har lättare att ta emot andras upplevelser än att uttrycka min egen. Att bli mottagen i sin upplevelse, utan att bli skammad, utan att mötas av bortförklaringar, överslätningar, förminskningar eller skuldbelastning, banar väg för försoning.
Jag berättade min berättelse för någon jag litar på och blev mött i den och en känsla av en stigande värdighet infann sig. Jag gjorde mig otroligt sårbar, för den berättelse jag hade att berätta är så märklig, så läskig, så svår att ta in, så svår att förstå att det kan hända. I vännens ögon och energi fanns endast kärlek.
”När vi frigör den förbehållslösa kärlekens kraft skapar vi förutsättningar för sann förändring. Det finns fortfarande en värld av möjligheter, även om det absolut värsta händer.
Ur Förlåtelse av Desmond och Mpho Tutu
När jag kom till punkt tre, att ge förlåtelse, blev det oerhört svårt för mig. Jag snurrade in mig i knepiga tankar, som försvårade för mig. Tills jag en dag åter berättade vad som hänt för någon jag litar på och hörde orden: ”Mela, man kan inte förlåta allt. Vissa saker är oförlåtliga.” Det kom med en lättnad och en framåtrörelse för mig. Efter månader av överväganden beslöt jag att berätta för dem som utsatt mig. Jag var så rädd. Rädd att åter sugas in i en destruktiv dans. Rädd att bli avfärdad. Rädd att bli dömd. Rädd att fortsätta vara en ”snackis i korridoren”. Rädd för att åter drabbas hårt av deras framfart. Så mindes jag att jag inte var fast i deras klor längre. Så insåg jag mitt syfte med att berätta för dem – min egen försoning kring ”det som har hänt har hänt”, att inte släta över, glömma bort, förminska mig. Jag släppte alla tankar på förlåtelse och gick in för försoning. ”Jag behöver få frid. Jag behöver få utrymme i mitt liv och kraft att leva här och nu.” Och tänk om det kunde fungera?
”Sanningen hindrar oss från att låtsas att det som har hänt inte har hänt. Vi börjar alltså med att låta sanningen komma fram, och vi låter den vara precis så naken, så ful, så tilltrasslad som den är.”
Ur Förlåtelse av Desmond och Mpho Tutu
Så jag skrev ett mejl med min upplevelse. Jag skrev ur mitt perspektiv, med min försoning i åtanke. Jag skrev för att jag aldrig hade fått utrymme med min upplevelse i mötet med dessa oprofessionella hjälpare. Och när rädslan smög sig in, så höll jag mig själv i handen och visste ”jag har alla möjligheter”, ”det är inte jag som gjort fel här”, ”jag har makten i mitt liv”. Jag skrev, men utan förhoppning att bli bemött, utan förhoppning att någon skulle ta ansvar., eftersom ingen hittills gjort det. Jag skrev för min skull. Det var väldigt läskigt. Och det var så frigörande.
”När du kan stå inför den som har gjort dig illa, stå där i din egen sanning och tala om vad den människan har gjort dig, då tar du verkligen tillbaka din värdighet och styrka.”
Ur Förlåtelse av Desmond och Mpho Tutu
Ännu har ingen av de ansvariga hört av sig. Men för mig är det inte det viktiga här. Det viktiga för mig är känslan av att kunna andas igen, att ha makten i mitt eget liv, att jag vågat lägga ansvaret där det hör hemma. Att plötsligt märka – ”men, jag har ju inte tänkt på det där på flera dagar nu!?”.
Och så nu, när jag sitter här i min trädgård med en urdrucken kaffekopp och ett glas vatten bredvid mig, hundens päls som stryker mot mitt ben, det svala gräset under fötterna, solens värme och den varma vinden mot huden, och skriver allt detta…så inser jag…En förlåtelse har liksom smugit sig in, utan att det var min intention. Så paradoxalt. Kan det vara möjligt?
Jag. Förlåter. Dig.
Jag. Är. Fri.
”Sann förlåtelse är varken ytlig eller lättvindig. Det är en djup, genomträngande uppskattning av allvaret i en situation. Det är en ärlig granskning av såväl handlingar, som konsekvenser. Det är ett samtal som inte är till ända förrän det är till ända. Det är en väg som kan ta sig lika skilda uttryck som de människor som vandrar på den.”
Ur Förlåtelse av Desmond och Mpho Tutu
0 kommentarer