Gryning-fåglar-hav. Foto: Frank Mckenna på Unsplash


 

Vikram Kolmannskog

Vikram Kolmannskog er dosent ved Norsk Gestaltinstitutt. Han har også en privat praksis der han tilbyr terapi og veiledning. Han er forfatter av blant annet «Den tomme stolen. Fortellinger fra gestaltterapi.» Han bor i Oslo med kjæresten sin Daniel. Mer om Vikram på www.Vikram.no
Porträttfoto: Sindre Christensen



2020-06-04

Hej Vikram och varmt grattis till dina framgångar både som gestaltterapeut och akademiker! Du har nyligen meriterat dig som docent i gestaltterapi och är nu verksam som professor i gestaltterapi på Norsk Gestaltinstitutt Højskole (NGI). Jag har läst din intressanta artikel ”Vi blir bedre håndverkare” som är en studie av den akademiska studentuppgiften vid NGI. Hur beskriver du din egen utveckling från hantverkare till professor? Vad har varit dina utmaningar på den resan? Och var befinner sig ämnet gestaltterapin idag mellan hantverk och vetenskap?


2020-06-17

Hei Ulf,

En liten klargjøring er kanskje på sin plass først og fremst: I Norge er "dosent" en såkalt toppstilling i akademia, formelt likestilt med professor. Begge titlene krever omfattende forskning og undervisningserfaring, men typisk har dosenttittelen mer vekt på pedagogisk kompetanse og professortittelen mer vekt på forskning. Det er kun i Norge at vi har dette skillet mellom dosenter og professorer. Det oversettes til "professor" på engelsk og internasjonalt fordi "dosent" utenfor Norge ofte er navnet på en lavere akademisk stilling enn det den er i Norge. Så jeg er dosent på norsk og professor på engelsk; og jeg vet ikke hva vi skal si på svensk 🙂 

Min personlige og profesjonelle reise har vært ganske sammensatt. Det har nok vært elementer av både håndverker og akademiker i meg fra tidlig av, men generelt har jeg nok bare blitt mer og mer opptatt av håndverk og det erfaringsnære. Jeg kommer fra en akademisk familie i utgangspunktet. Min første stilling var som jurist i Flyktninghjelpen. Der forsket jeg på rettighetene til såkalte klimaflyktninger parallelt med å drive talsmannsarbeid/advocacy. Våren 2010 var jeg ansatt som doktorgradsstipendiat ved Juridisk Fakultet i Oslo for å fortsette dette forskningsarbeidet. Det ble da enda større avstand til de berørte enkeltmenneskene. Jeg trivdes dårlig med å sitte på et kontor med masse rettslige tekster. Jeg opplevde en eksistensiell krise. Heller enn å være på kontoret tilbrakte jeg mye av tiden i Vår frelsers gravlund som lå like ved. Jeg mediterte mye, ikke minst på døden og hvor verdifullt livet er. Det virket som jeg hadde endt i stipendiatstillingen delvis på grunn av ideer om hva jeg burde, ikke minst var jeg nok preget av å ha vokst opp i en akademisk familie selv om det aldri var noe eksplisitt press om karrierevei. På et tidspunkt ble det klart for meg at jeg ville slutte i stipendiatstillingen. Jeg visste ikke helt hva jeg nå skulle gjøre, men jeg visste at jeg ikke skulle fortsette der. Det var første gang i livet jeg virkelig ikke hadde noen plan. Jeg følte meg veldig levende. I denne tiden ble jeg oppmerksom på gestaltterapi gjennom en god venninne. Hennes avslutningspresentasjon som gestaltterapeut på Norsk Gestaltinstitutt (NGI) inkluderte kunstneriske uttrykk som sang, eksperimenter og dialog med oss som publikum og en ærlighet og sårbarhet fra hennes side. Det appellerte veldig til meg, og høsten 2010 begynte jeg på gestaltterapistudiet på NGI. Jeg opplever at gestaltterapi som fag rommer hele meg og mine interesser. Her kan jeg være nysgjerrig på og utforske menneskesinn og samfunn. Her kan jeg arbeide åndelig og terapeutisk så vel som menneskerettslig og samfunnsengasjert.

Jeg har hele tiden også fortsatt å forske. Den første vitenskapelige artikkelen jeg skrev direkte relatert til gestaltterapi omhandlet hva gestaltterapi kan bidra med i klimatransformasjon. Som du ser av artikkelen "Vi blir bedre håndverkere" har jeg også vært opptatt av hvordan gestaltfaget kan bevare sin egenart og samtidig oppfylle akademiske krav. Vi har bevegd oss langt fra da Fritz Perls omtalte intellektuell diskusjon og teoretisering som "elefantdritt". Mange gestaltterapeuter er mer opptatt av forskning, og det har skjedd viktige endringer innenfor psykoterapiforskning som har brakt feltet nærmere gestaltfaget. Psykoterapiforskning domineres ikke lenger av positivisme, men kjennetegnes av metodepluralisme og inkluderer praksis-orienterte tilnærminger. Det har nå vært en rekke forskningskonferanser i gestaltmiljøet. Vi har internasjonale tidsskrifter med fagfellevurderte artikler. Også NGI har sitt eget vitenskapelige tidsskrift med fagfellevurderte artikler, Norsk Gestalttidsskrift. Terapistudiet ved NGI er godkjent på bachelornivå av NOKUT (Nasjonalt organ for kvalitet i utdanningen), og nyere forskning tas inn i pensum. Og i løpet av det siste året må studentene skrive og bestå en akademisk oppgave. Da jeg i mars fikk opprykk til dosent, var det stort også for gestaltmiljøet og faget mer generelt. Det er ikke noe jeg har gjort alene, men med støtte fra NGI og fagmiljøet. Og opprykket var virkelig en akademisk anerkjennelse av vårt fag. Som de tre professorene som vurderte meg skrev i sin rapport, var dette ganske historisk: Det fantes ingen dosent/professor i gestaltterapi frem til nå. Jeg fått veldig mange hyggelige tilbakemeldinger etter opprykket til dosent, men jeg har også opplevd at noen gestaltister kan bli kritiske og veldig opptatt av å bevare gestaltfaget slik det har vært. Det er jeg ganske glad for. Jeg er jo opptatt av at vi finner en god balanse. Jeg vil at faget skal bevare sin egenart, det som tiltrakk meg i utgangspunktet, og samtidig at vi kan forske på arbeidet vårt og inkludere noe forskning i studiet. Som tittelen på artikkelen du leste, antyder er jo noe av meningen med forskning at vi skal bli bedre håndverkere.


2020-06-24

Hej Vikram!

När jag besöker din hemsida möter jag en varm person som sticker ut med sin personlighet, sitt samhällsengagemang och sina konstnärliga uttryck. Innerzonen framträder med stöd av ytterzonen. När jag läser dina vetenskapliga texter tar jag del av i huvudsak mellanzonen och möter möjligen en något svalare person. Är det inte detta som just är vår stora utmaning som gestaltutövare när det gäller att bli ”vetenskapliga”? Jag brottas själv med detta när det gäller min pågående forskarutbildning. Jag vet inte hur det är i Norge men här i Sverige är möjligheterna för innerzonen att ta plats i akademin begränsade. Och det motsatta när det gäller mellanzonens möjligheter att vara en del av gestaltpraktik. Det är ju lite märkligt eftersom vi samtidigt hyllar holismen som filosofi. Vad tänker du om detta? Kan du berätta något om dig själv som akademiker där alla dina tre zoner har fått ta plats och respekterats?


2020-07-06

Hei igjen Ulf,

Det var en veldig interessant observasjon, Ulf! Og jeg tror nok Norge er ganske likt Sverige hva gjelder mellomsonens dominans i akademia. Jeg kan også forstå at du går mer i mellomsonen i møte med mine akademiske arbeider. I en etterkontakt/refleksjonsfase og skriveprosess er vel også tenkning og mellomsone på sin plass. Samtidig vil selvsagt også den prosessen innebære ulike kroppslige fornemmelser og annet. I noen artikler trekker jeg også dette inn mer eksplisitt. Jeg tenker blant annet på "Are we becoming bullies?" A case study of stress, communication, and Gestalt interventions among humanitarian workers På et tidspunkt i refleksjonen og skrivingen opplevde jeg mye motstand mot å skrive. Dette tenkte jeg var relevant fordi motstand også hadde dukket opp som et funn i arbeidet jeg hadde gjort med de humanitære arbeiderne, og jeg brakte da også min egen motstand med artikkelen inn i artikkelen. Jeg kommer også på en annen studie: “‘Frontene er steile." Et gestalteksperiment og en studie av innvandringsdebatten I denne brukte jeg blant annet lydopptak av en gruppe gestaltister som gjennomførte et eksperiment som omhandlet flyktningdebatten. Da jeg hørte på stemmene, mange høylytte etterhvert, kjente jeg også høyere puls og grunnere pust, stress i min egen kropp, og jeg brakte da også det inn i studien. Jeg tenker at det er viktig at vi som gestaltforskere nettopp trekker på hele oss også i dataanalyse/refleksjon og skriveprosessen. Ikke alle tidsskrifter og publiseringskanaler vil være like åpne for dette, men vi får håpe at ihvertfall gestalttidsskrifter og lignende er det. 

Spørmålet ditt har inspirert meg - kanskje jeg blir litt mer modig og bringer inn mer av meg selv og min oppmerksomhet. Akkurat nå skriver jeg på et kapittel om gestaltterapi til en håndbok i psykoterapi. Og så begynte jeg idag å beskrive hva jeg var oppmerksom på akkurat her og nå mens jeg satt og skrev, blant annet en grønn plante like foran meg: «Jeg påvirkes av det grønne, muskulaturen mykner og jeg smiler. Også planten påvirker meg og denne teksten. Vi er også i dialog.» 

Fritz Perls sa «Loose  your mind, come to your senses.» Jeg syns det kan være nyttig noen ganger. Samtidig - ironisk nok - innebærer det nettopp en hensiktsmessig form for tenkning å huske på nettopp det utsagnet og utsagnet består i seg selv av ord og konsepter, nettopp tenkning og «mind». Jeg er opptatt av at tenkning og mellomsone også er del av gestaltpraksis. Det er vel bevegelse og oppmerksomhet som er det viktige heller enn å bli fiksert i den ene eller andre sonen. I visse faser i terapi og undervisning kan det absolutt være på sin plass at vi går til mellomsone og tenkning, som i etterkontakten eller refleksjonsfasen etter et eksperiment eller en øvelse.  


2020-07-10

Hej Vikram!

Jag tänker som du. ”I vissa faser i terapi och undervisning kan det absolut vara på sin plats att vi går till mellanzonen och tänkandet som i efterkontakten eller reflektionsfasen efter ett experiment eller en övning.” 

Och man kan också göra det motsatta. Omslaget till din artikel Frontene er Steile talade till min innerzon när jag betraktade det. Humlor som surrar kring blommor i sommarvärmen visade sig. Jag associerar till Et gestalteksperiment og en studie av innvandringsdebatten som du beskriver i artikeln. Jag går till mellanzonen: ”Finns det en vetenskaplig relevans i min association?”

Frågor dyker upp efter att ha läst dina superintressanta och väl skrivna artiklar, de du länkar till.

Som gestaltpraktiker/utövare – du, jag och kollegor i Norge och Sverige – är mästare på relationens mikronivå. Vi möter människor, grupper och emellanåt organisationer. Du, jag och kollegorna arbetar som terapeuter, konsulter och forskare. Men innebär detta att vi möter samhället?

Finns det en gestaltteori för samhället som ger oss praktiker och utövare behörighet att säga något väsentligt om detta? 

Emellanåt tänker jag att den klassiska ”gestaltbönen” sätter käppar i hjulet för oss att stå på egna ben på samhällsnivå. 

Jag gör min grej.
Du gör din grej.
Jag är inte i denna värld för att leva upp till dina förväntningar.
Du är inte i denna värld för att leva upp till mina.
Du är du.
Jag är jag.
[...]

Det är flera år sedan jag hörde talas om bönen i våra utbildningssammanhang och jag och kollegor i Sverige ber den inte heller. Men den präglar våra teoretiska tillämpningar menar jag. Dess budskap kanske är internaliserad? Framför allt speglar den aktuella trender i det svenska samhället där individualism, egoism och kanske snart också brun nationalismen sitter bakom ratten. 

Hur är det i Norge? Med tanke på Frontene er Steile - Et gestalteksperiment og en studie av innvandringsdebatten? Är NGI en organiserad motståndare mot individualism, egoism och brun nationalism? Om så, hur märks det i NGI:s utbildningar?

Om vi saknar en gestaltteori till stöd för gemenskap, solidaritet och internationalism? Eller om den är svag? Skulle vi kunna utveckla en sådan? Vad skulle den i så fall bestå av och hur skulle den tillämpas? Hur skulle den uppmärksammas i utbildningar?


2020-08-12

Hei Ulf,  

 Takk igjen for gode refleksjoner og spørsmål - og at du gir meg denne anledningen til refleksjon og dialog. Jeg har latt dine tanker og spørsmål virke litt i meg, og her kommer noen innspill fra meg. 

 Som gestaltister møter vi mennesker, grupper og organisasjoner, men møter vi samfunnet? spør du. Jeg tror vi gjør det, men hvordan vi gjør det avhenger av vårt terapeutiske blikk. Mitt terapeutiske blikk er nok preget av min personlige og profesjonelle bakgrunn, ikke minst at jeg er skeiv og brun og menneskerettsjurist. La meg bruke terapi med en transperson som eksempel. Når hen snakket om sosial angst, reduserte jeg ikke det til et intrapsykisk problem, men var også opptatt av hvordan dette kunne henge sammen med heterosexismen i samfunnet generelt. Norge domineres ennå av svært strenge kjønnsnormer; hvis du risikerer alvorlig trakassering og vold så snart du beveger deg ut av ditt hus, er det ikke rart at du har «sosial angst». Hvilken figur vi velger og hvordan vi velger å utforske den, er også et etisk og politisk spørsmål. Ser vi også samfunnet og en større kontekst når vi møter klienter og deres utfordringer? Hvis ikke, kan vi lett bidra til å opprettholde ideologier der noen tjener på at vi plasserer alle problemer og løsninger i individer som sliter. 

 God individualterapi kan også være viktig politisk arbeid. Laura Perls var opptatt av det. Når en person blir mer oppmerksom på seg selv og sine omgivelser, kan personen bli mer frigjort og ta andre valg. For eksempel kan normer – kjønnsnormer og andre – som er internalisert utforskes og utfordres. Siden hver og en av oss både påvirkes av og påvirker normer i samfunnet, vil dette også ha effekter utover terapirommet og enkeltklientens liv. Når noen tillater seg å bryte dominerende kjønnsnormer ute blant folk, er det nemlig frigjørende ikke bare for hen men for oss alle; vi ser at det er mulig å være annerledes enn normen, kanskje vi også velger litt annerledes og kanskje en ny norm dannes der kjønnsmangfold feires.  

 Vi kan også begynne i andre enden av det som kanskje er en polaritet, samfunn-individ: Utgangspunktet for mye av min forskning er samfunnsspørsmål og hvordan gestaltterapi kan bidra. For å utforske innvandringsdebattens utfordringer og utviklingspotensial gjennomførte jeg for noen år siden en studie med gestaltister; den resulterte i «Frontene er steile», artikkelen du nevner. Som gestaltister er vi spesielt trent i oppmerksomhet og er, som alle andre, deltagere i det større samfunnsfeltet. Derfor kan studien antyde noe nytt og interessant om innvandringsdebatten i samfunnet. Jeg vil gjerne dele noen av funnene med deg her: Mange deltagere i studien ble oppmerksomme på projeksjon i innvandringsdebatten, hvor lett og raskt det skjedde. Flyktninger kan være de fremmede Andre, men de som mener noe annet enn oss selv i innvandringsdebatten fungerer ofte også som de fremmede Andre. Innvandringskritiske anklages lett for å være kyniske og egoistiske, mens innvandringspositive er naive og selvutslettende. Vi projiserer ofte våre skyggesider på andre, sider ved oss selv som vi ikke vil vedkjenne oss. Fra et gestaltperspektiv anses det som sunnere for enkeltmennesker og samfunn å integrere disse ulike sidene. For eksempel kan både kontroll/selvhevdelse og medfølelse være nødvendige hos oss som enkeltmennesker, grupper og samfunn avhengig av situasjonen. At man ikke lyttet til hverandre og at det ble høylytt var andre fenomener ved debatten som deltagerne ble spesielt oppmerksomme på. «Frontene er steile» som en deltager sa. Etymologisk har for øvrig «debatt» betydninger som å slå ned og slåss. Vi ser på andre som allierte eller motstandere og samtalen som noe som må vinnes. Debatt vil typisk innebære projisering av skyggesider og liten verdsettelse av helheten. «Det ble ekstremt tydelig at uten dialog forsterkes motsetningene,» sa en deltager i studien. Denne oppmerksomheten hadde hun nå tatt med seg inn i innvandringsdebatten: «Jeg bruker det aktivt i møte med folk som buser ut med ‘men vi kan jo ikke ta alle her...!’ Jeg kan jo si meg enig i det, og via masse lytting og uten motstand, kan de etter hvert i noen tilfeller faktisk lytte til mine argumenter for hvorfor vi bør gjøre mer/opptre mer anstendig enn vi gjør i dag.» Man kan få applaus fra sin egen gruppe av allierte, men debatt og kampmodusen fører sjelden til at en som mener noe annet enn deg overbevises og endrer seg; den andre endrer seg først når det finnes en viss vennlighet, åpenhet og empati. Med en slik tilnærming kan man også selv oppdage noe nytt. Helt til slutt vil jeg vende tilbake til flyktningene. De siste årene har det vært en innvandringskritisk dreining og svekket beskyttelse av flyktninger i Norge og Europa. Vi som ønsker en annen utvikling, bør ta på alvor at dialog heller enn debatt med de mer innvandringskritiske kan være nødvendig. Flyktninger er for øvrig mennesker som ofte flykter fra krig eller annen voldelig konflikt. Det ironiske er da at innvandringspositive ofte bidrar til en annen form for vold gjennom måten debatten føres på. Mange føler seg handlingslammet hva gjelder kriger ute i verden, men i møtene vi selv deltar i, i innvandringsdebatten, kan vi faktisk gjøre en forskjell og kanskje et fredsarbeid i vid forstand.   

 Jeg har nå også antydet noen gestaltteorier og begreper jeg tenker er relevante i møte med samfunnet. Polaritetsteorien feirer mangfold og paradoksale sannheter både på individ, gruppe og samfunnsnivå. Dialog er en viktig verdi og tilnærming med konsekvenser på alle nivåer. Og feltteorien er en inngangsport til å se på mange ulike faktorer som spiller inn i våre liv og hvordan vi selv påvirkes og påvirker. Jeg er også opptatt av ikke-dualismen som preger gestaltterapi: Mye av utgangspunktet for Gestalt Therapy av Perls, Hefferline og Goodman er det forfatterne omtaler som nevrotiske splitter eller dikotomier, inkludert selv versus ytre verden og det personlige versus det sosiale. De vil bevege seg forbi disse. Sannheten er at vi møter samfunnet i individet, og vi møter individer i samfunnet.  

 Du spør også om teori til støtte for felleskap, solidaritet og internasjonalisme. Jeg heller selv i retning av disse verdiene. Samtidig mener jeg nok nå at overordnet disse igjen er verdier som åpenhet og nysgjerrighet, verdier som fins i vår polaritetsteori, dialogteori og feltteori. I «Frontene er steile» er jeg derfor opptatt av å også identifisere og anerkjenne motpolene til fellesskap, solidaritet og internasjonalisme i oss selv og samfunnet.  

 Du spør om NGI er organisert mot individualisme, egoisme og brun nasjonalisme – og hvordan det eventuelt merkes i utdanningen. Menneskerettighetene nevnes eksplisitt i NGIs ulike planer. Og jeg har gjennomført ulike eksperimenter med studenter og lærere hva gjelder blant annet heterosexisme og den økologiske krisen. Denne våren har «Black Lives Matter» fått mye oppmerksomhet også globalt, og på høstens første møte på instituttet kom dette opp og det ble bestemt at jeg og en kollega skal lede en sesjon med utgangspunkt i dette for lærerne. I slike samtaler er det visse elementer jeg er opptatt av både av strategiske grunner (hvordan få til endring) og fordi jeg opplever at det er sant: For eksempel fremhever jeg - i tråd med feltteori - at rasisme, heterosexisme og annet er frittflytende fenomener i samfunn som har vært preget av dette i århundrer. Disse fenomenene kan dukke opp i alles sinn og handlinger; det er viktig at vi ikke gjør det til en kamp mot visse mennesker som fikseres i rollen som rasist eller heterosexist. Som «Frontene er steile» viser, fører det sjelden til endring. Jeg er opptatt av å starte med meg selv og derved også invitere andre til det: Med oppmerksomhet kan jeg oppdage at selv jeg – en brun homofil mann – kan ha rasistiske og heterosexistiske tendenser. Og når jeg rommer det med vennlighet og visdom, kan jeg velge å respondere bevisst og sakte frigjører jeg meg selv og andre fra disse fenomenene. Dette er en tilnærming jeg også etterstreber i undervisningen når for eksempel rasisme eller heterosexisme kommer opp.  

 Til slutt noen ord om gestaltbønnen til Fritz. Innholdet er ganske fjernt fra hvordan jeg opplever min egen gestalttilnærming og den som nå preger NGI. Vi har hatt en relasjonell vending i norsk gestaltterapi der de fleste nå vektlegger relasjon mer. Samtidig tenker jeg at vi også må forstå gestaltterapi utfra tiden. Akkurat som vi er opptatt av endring og prosess og at vi blir til i møte med noe, har også gestaltterapi endret seg over tid i møte med ulike situasjoner. Før var det sterkere felleskapsfølelse i mange vestlige land på godt og på vondt (ikke minst fordi mange og mye falt utenfor felleskapet). Idag, i mer individualistiske samfunn, er det kanskje en større utfordring å føle tilhørighet og fellesskap. Dette er kanskje også en polaritet, der det ikke er sånn at den ene siden er riktig og andre gal, men det er mer et spørsmål om fleksibilitet og hva som trengs i en gitt situasjon. 


2020-08-31

Hej Vikram!

Jag hoppas att vi kan träffas i en nära framtid när korona har gett med sig och gränserna mellan Norge och Sverige öppnas upp! På ett nyhetsinslag i radion i morse fick jag veta att det har vuxit upp motsättningar mellan lokalbefolkningar i Norge och Sverige i gränsområden mellan länderna med anledning av restriktionerna och hur man uppfattar att det trots dessa ändå sprids smitta. ”Vi och dom” är också ett virus som bara väntar på att utlösas när minsta fantasi om skuld ges utrymme utan eftertanke.

Tack för dina generösa bidrag om dig själv som terapeut och forskare! Tack också för intressanta bidrag om NGI och om teori och tillämpningar! 

Vad tar jag med mig från vår mailväxling? Jag prioriterar utan att avse att det jag inte nämner är oväsentligt.

För det första. Att vara öppen med sig själv i det professionella sammanhanget, sin identitet, vem man är och sin personlighet. Gestalt förser oss med ”två ben” att gå på när vi arbetar. Det personliga och det professionella. Subjektiviteten är utan tvekan ett av de vassaste verktygen vi har!

Från en grundkurs i gestalt jag gick för 25 år sedan minns jag att jag i en projektionsövning framställde mig som enbent. ”Hur är man personlig som professionell?” var min fråga ☺ Från ett uppdrag i akademisk miljö en bra bit in min gestaltkarriär minns jag feedback från en mycket väl meriterad professor i tillämpad fysik: ”Om man är personlig är man inte professionell.” Han menade att jag var för personlig. Han lämnade rummet. Min gestalthandledare sa till mig att man aldrig ska agera så fritt från att utmana en uppdragsgivare att denne lutar sig bekvämt tillbaka. Å andra sidan ska man inte heller utmana så att denne reser sig upp och lämnar rummet. Jag tänker att om jag är personlig måste det sättas i ett begripligt sammanhang som uppdragsgivaren kan ta till sig. Men personlig ska jag vara.

För det andra. Din fråga: ”Hur kan gestalt bevara sin egenart och samtidigt uppfylla de akademiska kraven?” Jag hoppas att den frågan väcker intresse hos mina kollegor och våra organisationer när man läser dina akademiska artiklar och tar del av dina svar och erfarenheter. Att det är möjligt framgår av din forskning. Alla de tre zoner av awareness tar plats i den. Intresset för forskning och utveckling av gestalt är stort i vårt nätverk här i Sverige. Vad som behövs är en organisation som har en struktur och en behörighet att bära ett huvudmannaskap i ett samarbete med en akademi och som kan kanalisera intresset. Finns det en dokumentation om NGI:s utveckling till HØjskole? Den skulle jag vilja läsa! Jag är medveten om att de juridiska förutsättningarna mellan länderna skiljer sig åt. Men kan vi få ett underlag för ett debattinlägg på en stor tidning är i Sverige vore det en riktig vinstlott!

För det tredje. Samhället! Kan vi både vara aktivister, utbildningsinstitut och en akademisk organisation samtidigt? Naturligtvis! Lewins fältteori Resolving Social Conflicts & Field Theory in Social Science (1997) stödjer detta. Att utveckla och tillämpa den klassiska mikroteorin på meso och makro, som du gör, är ett utmärkt sätt. Men om vi också ska ha en gestaltteori på makronivå i fas med tiden att luta oss mot? Vad talar vi då om? Fältteorin som en språngbräda för att utveckla en teori och en tillämpning som innebär att vi kan arbeta med politiska processers awareness? Är det möjligt för ett samhälle att undersöka sitt id genom ta vägen förbi statsvetenskapen?

Slutligen och sist. Jag vrider och vänder på gestaltbönen. Det är något som skaver. Det är ingen i vårt sammanhang som framhäver den men jag upplever att den kan spöka i våra relationer med varandra och att också jag kan vara ett spöke om jag är ouppmärksam.

Ett seminarium kring ”Black Lives Matter” – vad den frågan står för och hur den påverkar – med de pedagogiska teamen i vår egen utbildningsorganisation skulle uppskattas. Ett samarbete mellan dig och din kollega och någon eller några kompetenta kollegor här i Sverige. Den idén lämnar jag över till utbildningsorganisationen att ta ställning till.

Varma hälsningar och tack för ett strålande fint utbyte!

Ulf


2020-09-08

Kjære Ulf, 

Jeg vil nok en gang takke for denne samtalen. Jeg har nå lest gjennom alle våre mailer. På et tidspunkt ringte meditasjonsbjellen som jeg har på mobilen (den ringer en gang i timen), og da stoppet jeg opp, lukket øynene og kjente mer etter i kroppen også. Jeg tror det var omtrent da jeg leste noe om at NGI er høyskole og akademiske krav. Da bjellen ringte, merket jeg at jeg var litt spent i kroppen; spontant kom et utpust og glede over at det fins en kropp her. Jeg tror det akademiske og krav og skjermbruk kan bringe meg litt ut av den oppmerksomheten på kropp og den mykheten som er der i det jeg puster ut, gir slipp og åpner opp. Det får meg igjen til å tenke på hvordan du brakte inn sonene i samtalen vår her; jeg er inspirert til å virkelig være hele meg og oppmerksom på alt også i det akademiske eller sånn som nå i skriving på skjerm. 

Det er mye jeg har satt pris på med våre samtaler. Ikke minst har jeg opplevd deg som veldig dialogisk, at du deler egne erfaringer og syn og samtidig er nysgjerrig og åpen for det jeg kommer med, og sånn påvirker vi hverandre og vokser. Jeg er også veldig glad for at du har to ben som du skriver i siste mailen; at du tillater deg selv å være profesjonell og personlig. Da kjenner jeg meg også friere sammen med deg; med begge ben beveger jeg meg også lettere. 

Det har vært spesielt å gjøre dette kun over mail; jeg er overrasket over hvor godt jeg opplever å ha bli kjent med deg. Jeg opplever deg som en vennlig og åpen person, verdier jeg tenker også er helt sentrale i gestaltfaget vårt. Og jeg håper å møte deg fysisk en dag situasjonen tillater det.

Vikram