Fjälltopp. Foto: Nina Lindgren på Unsplash.


 

– den levande grunden för vår existens
 

Britt Bragée

Britt Bragée är legitimerad sjukgymnast och diplomerad gestaltterapeut med en masterstitel i Gestalt Psychotherapy (MA) från Derby University i England och nu även Filosofie doktor. Den 6 februari i år (2009) disputerade Britt i ämnet "Kroppens mening. Studier i psykosomatiska lösningar". Disputationen utvecklades till en underhållande akademisk envig mellan Britt och hennes opponent, professor Maria Nyström från Högskolan i Borås.
De frågor som i slutet av disputationen ställdes av examinationskommittén och publiken visade att mycket i det Britt lagt fram i sin avhandling innebär nya sätt att se på psykosomatik i allmänhet och på kroppens realitet i synnerhet.
Det blev uppenbart att synen inom den traditionella vården på dessa sjukdomssymptom är begränsad av antingen ett biomedicinskt perspektiv på kroppen som fysiskt objekt eller ett psykologiskt perspektiv, där man anser att kroppen reagerar på psykologiska faktorer skilda från kroppen.
Den i mitt tycke storartade bedrift Britt Bragée åstadkommer med sin avhandling är att formulera en ny dimension av kroppslighet, där hon visar att den kropp vi som människor upplever – en dimension hon i avhandlingen kallar den levda kroppen – finns som en flytande verklighet ända inifrån den organiska kroppens celler och ut i omvärldens sociala och kulturella system av mänskliga interaktioner.
Även om dessa tankar har formulerats från flera håll tidigare, t.ex. i kroppsterapeutiska kretsar, som begreppet body-mind, är det slående hur "den levda kroppen" här både bekräftas av Britts studier och går utöver tidigare beskrivningar av kroppen.
Inom gestaltpsykologin har Kurt Lewin t.ex. beskrivit relationen mellan organismen och dess omgivning som ett fält av interaktioner. Det har dock varit ganska summariska beskrivningar som inte kunnat stödjas i experiment på den nivå Britt gör här.
Genom att med elektronisk utrustning mäta kroppsliga reaktioner som ligger bortom patientens medvetenhet, samtidigt som personen videofilmats under berättandet om sina svårigheter, har Britt kunnat visa på både vad man tidigare trott om kopplingen mellan psyke och kropp och på helt oväntade avvikelser från detta.
Britt upptäckte att de människor som ingick i studien kunde delas in i två grupper med diametralt motsatta reaktionsmönster när påfrestningarna ökade i deras liv. Två helt olika överlevnadsstrategier, kan man säga.
Den ena gruppen intensifierade sina ansträngningar att övervinna svårigheterna, ända till det psykosomatiska sammanbrottet, medan den andra gruppen i stället gick in i en slags uppgivenhet inför livet genom att helt diskvalificera sig själva, som odugliga inte bara i relation till sina specifika arbetsuppgifter utan till att vara berättigade att finnas till över huvud taget. Den här upptäckten kommer att kräva helt nya sätt att behandla människor med utmattningssyndrom, speciellt de individer som avviker från det tidigare förutsatta mönstret.
Det intressanta i det perspektivet är att gestaltterapin redan är en sådan behandlingsmetod, eftersom vi har en helhetssyn på människan i sitt sammanhang.
Gestaltterapin är också utvecklad utifrån ett fenomenologiskt perspektiv, som utgår från individens egna upplevelser och iakttagbara fakta hellre än att fantisera om och tolka det vi upplever, och det är just fenomenologin som är den grundläggande forskningsmetod Britt Bragée har använt i sina studier.
Här följer nu en genomgång av de viktigaste aspekterna av doktorsavhandlingen och avslutningsvis en beskrivning av Britt Bragées sätt att arbeta gestaltterapeutiskt.

Den levda kroppen
Till att börja med kan "den levda kroppen" aldrig objektifieras i sin helhet och därför har den inget utseende som objekt. Britt tar bl.a. sin utgångspunkt i den franske filosofen och fenomenologen Maurice Merleau-Ponty's beskrivning och han formulerar den här kroppsligheten som en upplevelse av att vara-i-världen.
Det är alltså inte fråga om en fysisk "kropp" i Newtons mening, som kan studeras med mätinstrument. Den kroppen är densamma som biomedicinen utgår från.
Det är heller inte den kropp som anorektikern ser i spegeln och bedömer som överviktig, som är den psykologiska kroppen sedd utifrån personens självbild och rådande kroppsideal.
Nej, "den levda kroppen" är allt detta ihop och mera därtill. Merleau-Ponty menar att den levda kroppen är en tvetydighet, "att kroppslig existens är en tredje kategori bortom det rent fysiologiska och det rent psykologiska; både subjekt och objekt, både kropp och psyke, som är närvarande i meningsskapandet i min existens på ett mittemellan-sätt". Britt skriver vidare: "Vid vissa tillfällen tar den sig mera kroppslig form (t.ex. när man anstränger sig fysiskt) och vid andra dominerar de personliga, mentala uttrycken (t.ex. vid intellektuella prestationer). Oftast uttrycker sig dock den levda kroppen på nivåer däremellan".
Här upphör alltså all åtskillnad mellan kropp och psyke; bägge kategorierna ingår i den levda kroppen. Ett av Merleau-Ponty's exempel på att den upplevda kroppen går utöver den fysiska av kött och blod är en blind person med sin vita käpp. Käppen är en sensorisk utvidgning av den blindes upplevelse av att "vara-i-världen".

Kroppens mening
Hela doktorsavhandlingen är byggd på idén om meningsskapande som grund för huruvida en människa mår bra eller dåligt. Och det är mycket riktigt här som avhandlingen "sätter ner foten" i relation till hur vi ska förstå psykosomatiska sjukdomar: problemets kärna är bristen på mening i kommunikationen mellan de delar av människan som är mest kroppsliga och de delar som är personligt medvetna.
När människan stöter på hinder i sin vardag eller utsätts för påfrestningar som utmanar hennes invanda sätt att hantera sin verklighet måste kroppsliga upplevelser och uppfattningen av situationen stämma överens för att ett adekvat agerande ska leda till en meningsfull upplösning. Antingen genom att inse sina begränsningar och lämna sammanhanget eller genom att övervinna hindren och därigenom skapa ny mening utifrån det som har hänt.
De människor som Britt Bragée har studerat har dock inte kunnat vare sig lämna situationen eller övervinna hindren, eftersom de har saknat en förbindelse mellan kroppsliga uttryck för sin belägenhet och de medvetna tankarna om den. Därigenom saknas en meningsfull upplevelse av vad som händer och de kan inte finna något adekvat sätt att hantera sin situation på.
De psykosomatiska symptomen är kroppens sätt att kommunicera sin mening om vad som pågår, men psykologiskt är personen upptagen av känslan av hot mot dennes identitet. Det är ju ett välkänt faktum att vi i barndomen i hög grad präglas av hur vi blir bemötta och bekräftade av omvärlden. Om vi inte har fått tillräcklig bekräftelse på att vi är enskilda individer i vår egen rätt, utan tidigt tvingats anpassa oss till omvärldens krav på att uppföra oss, prestera eller vara lydiga, berövas vi förmågan att skapa mening i vår verklighet. Vi lämnas med upplevelsen av att inte betyda något eller att inte ha rätt att existera som dem vi är. Vi söker kompensation för denna obalans genom en enda dominerande drivkraft i livet: att vinna erkännande.
Därför "hör" vi inte kroppens mening om vår situation, utan håller fast vid den enda mening vi kan finna i vår pressade belägenhet: vi hoppas på erkännande genom att antingen kämpa ännu mera eller genom att bli undergivna och anpassliga till utplåningens gräns.

Överraskande resultat
Britt kunde urskilja två grupper i sina studier, med diametralt motsatta reaktionsmönster när påfrestningarna ökade. Dessa motsvarar i stort sett de två överlevnadsstrategier som nämns ovan. Det man tidigare har ansett vara en hållbar förklaring till varför människor hamnar i utbrändhet är att man har ansträngt sig för mycket, över bristningsgränsen, vilket har lett till hyperaktivitet och allvarliga stresstillstånd som leder till utmattning.
När Britt insåg att hon fått syn på ännu en förklaring förstod hon att det inte kunde vara hyperaktiviteten i sig som var kärnan i problemet. Britt fann i stället att det var bristen på mening i hela individens system som var kärnan.
Det här överensstämde dessutom med vad hon kunde se i behandlingsrummet. Det blev uppenbart att alla försök att hjälpa en utbränd person att spänna av eller ge upp sina ansträngningar inte ledde någon vart med en individ som redan var existentiellt uppgiven.
Här handlar det i stället om att utveckla en större lyhördhet för kroppens signaler (att "komma hem" i sin kroppslighet) och att upptäcka sina resurser att möta utmaningar i tillvaron.

Upplevelsen av att styra sitt liv
Ett begrepp som återkommer i avhandlingen är "agens"; att ha makt och kraft att agera och sätta gränser i tillvaron. Med Britts egna ord:
"Medvetenheten om upplevd agens är mestadels mycket tunn och pre-reflektiv, men kan i vissa situationer bli mer explicit medveten och förnuftsinriktad. De konstituerande elementen för handling återfinns också i den anonyma kroppen, det är de fysiologiska resurserna som andning, blodcirkulation, matsmältning etc., utan vilka vi inte kan utföra någonting. Dessa resurser gör inte bara handling möjlig utan är också en förutsättning för känslan att man kan ta ansvar för sina behov och impulser och översätta dem till konkret aktivitet, d.v.s. för att agera i enlighet med sina intentioner och alltså uppträda som sin egen "agent". [....] Det är Merleau-Ponty's "jag kan" som i personens förkroppsling utgör hennes agens."
Den egna erfarenheten av "agens" är alltså grundläggande för känslan av att vara "existentiellt hemmahörande i världen", att den värld vi lever i angår oss och att vi har förmågan att påverka och hantera olika situationer på ett sätt som är meningsfullt.
Det är således uppenbart att "det psykosomatiska sammanbrottet" hos de patienter Britt Bragée har studerat lever i en situation av bristande agens.
När en person förlorat kontakten med sina kroppsliga impulser och reaktioner och därmed brister i meningsskapandet som kroppen har del i, tappar denne också sin upplevelse av att vara den som styr i livet. 
Det är därför inte konstigt om behandling där det förväntas att den utbrände ska rycka upp sig och ta ansvar för sitt tillfrisknande av egen kraft, misslyckas. Detsamma gäller t.ex. sjukskrivning utan riktad behandling.
Alla insatser måste inkludera behovet att återskapa agensen, d.v.s. individens förtroende för sin egen förmåga, såväl fysiologiskt som mentalt och socialt.

Den "naturliga attityden"
Britt Bragées forskningsmetod är fenomenologisk och hon lutar sig mot en stark forskningstradition inom kvalitativ vetenskap, som utvecklades av den tyske filosofen Edmund Husserl i början av 1900-talet.
Britt berättar att Husserls idé med fenomenologin var att man skulle komma ifrån den naturliga attityden – d.v.s. våra invanda föreställningar om saker och ting. Han menade att medvetandet lurar oss när det gäller hur vi uppfattar verkligheten och om vi ska studera den måste vi inta en position som sätter parentes om våra invanda och bekanta begrepp. Först då finns en chans att få syn på det vi vill närma oss, så som det framträder för oss utan förvrängande "filter".
Det vanliga är att vi tar in information såsom "innehåll", men missar helt att förstå HUR vi tar in informationen. Medvetandet kan ju t.ex. vara ganska selektivt när det gäller vad vi uppmärksammar, styrt av subjektiva impulser och behov.
"Den naturliga attityden" innebär alltså en risk inom forskningen, att vara för bekväm i studiet av det vi vill förstå. På så sätt är fenomenologin en ganska krävande forskningsmetod.
Ett annat sätt att beskriva det är att medvetandet formas av den situation man ingår i – det är det naturliga sättet som vi fungerar på – och då måste forskaren finna en position där HUR (hur jag tar in informationen) har lika stort värde som VAD (innehållet i informationen).
Det här är en tämligen radikal inställning, för Husserl menade att all vetenskap egentligen borde förändras så att den tar med sättet som informationen tas in på, annars blir resultaten snedvridna av personliga och kulturella antaganden.
Som Britt Bragée framställer kroppen i avhandlingen blir den något annat än det perspektiv som den medicinska vetenskapen har, eftersom den forskningen är präglad av "den naturliga attityden". Inom medicinen bortser man helt enkelt från alla upplevelsemässiga aspekter av kroppen, eftersom de inte går att mäta på ett objektivt sätt.
Exempelvis, en doktor som undersöker en patient gör det utifrån en s.k. "objektiv" synvinkel, men i själva verket är han styrd i sin uppfattning av subjektiva idéer om verkligheten, likaväl som allt annat medvetande är det.
Självklart, menar Britt, ska vi inte till vardags ha krav på att bortse från våra invanda föreställningar om världen, om vi inte söker kunskap som närmar sig vetenskap. Medvetandet fungerar naturligt så att det väljer den version av verkligheten som för stunden är mest energibesparande – och oftast räcker våra inlärda idéer om saker och ting väl till som referens för en aktuell händelse. Vi kan ju ta bilkörning som ett enkelt exempel på att vi kan slappna av och låta "föraren" inom oss ta över körningen, fram till dess att något oväntat inträffar som kräver ett ställningstagande och mera medveten aktivitet.

Gestaltterapin i behandlingsarbetet
Som sjukgymnast med psykosomatisk inriktning arbetar Britt Bragée med kroppsmedvetenhet och den grundläggande terapimetoden är Gestaltterapi.Hon kompletterar också med perspektiv från Somatic Experience, som är en traumabehandlingsmetod, av Britt betraktad som en utbyggnad av gestaltterapin.
Gestaltterapi kan utövas på många olika sätt, utifrån terapeutens personlighet och tidigare yrkeserfarenheter. På frågan om hur hon arbetar gestaltterapeutiskt svarar Britt Bragée att hon är trogen gestaltterapins ursprungliga idéer och arbetar strikt utifrån det hon uppfattar som grunden i gestaltterapi, nämligen det kroppsliga varat. Frågan: "Vad händer i din kropp?", är hela tiden i förgrunden i terapin.
Teorierna bakom gestaltterapin har en bas av kroppsinriktning, t.ex. i modellen kontaktcykeln, som beskriver en början i kroppens impulser och vidare till energimobilisering på medveten nivå, vilket för till handling och kontakt med det som ska tillfredsställa det behov som ligger bakom impulsen.
Som redskap i processen använder Britt också välkända metoder, som "Tomma stolen" och arbete med drömmar. Hennes beskrivning av hur hon arbetar med drömmar kan nog representera Britts arbetssätt i stort, med sitt fokus på patientens kroppsliga grund:
"Ibland använder jag det gestaltiska sättet att låta personen vara olika delar av drömmen och att då föreställa sig att vara en viss drömsymbol. Det beror lite på vad det är för typ av dröm. Ofta förstår man av dröminnehållet att det finns olika aspekter av individen utspridd i de olika rollerna i drömmen. Men så är det inte alltid.
Det jag har märkt är att drömmen alltid pekar mot någonting, t.ex. en viss tidsperiod i patientens liv. Det sker genom att det dyker upp personer eller platser i drömmen som är knutna till en viss ålder i patientens liv. Det kan också peka på en viss miljö, t.ex. "hemma i Härnösand" eller ett visst sammanhang. Andra symboler, som inte passar in i just den miljön eller den tidsepoken, kan tillföra ytterligare innebörd som har med personens tillvaro att göra.
När grundläggande faktorer i drömmen har etablerats, fortsätter drömarbetet utifrån vad som händer i kroppen. Jag försöker då sammanställa de fakta som har kommit fram i drömmen och ställa frågor om hur det känns i kroppen att vara i den åldern, med den här personen, i den här miljön etc. Det kan då komma ett gensvar från kroppen som visar på vad det är som behöver bearbetas ytterligare.
Ofta utvecklas känslor, impulser eller tankar som ger en ny betydelse av vad som pågår i patientens system; och det kanske inte ens fanns med i drömmens bilder utan kommer som ett svar på drömmen."

Jag undrar över hennes syn på var drömmarna kommer ifrån. Britt svarar:
"Jag ser det som att drömmen befinner sig mitt emellan kroppen och medvetandet, influerad av den kroppsliga förståelsen av vad som just nu behöver bearbetas. På det sättet blir drömarbetet ett sätt att komma tillbaka till "kroppens mening" om patientens existentiella belägenhet. Det går alltså ut på att försöka förstå vad kroppen hos patienten vill peka på genom drömmen.
Det är egentligen precis samma mål som det jag formulerar i doktorsavhandlingen, att det gäller att etablera en kontakt mellan kroppens och medvetandets nivåer.
Såhär arbetar jag alltså även annars; när jag frågar efter hur det känns i kroppen och stödjer processen att stanna upp, så kommer det oftast någonting från kroppen som pekar åt ett visst håll. Inte sällan är det här något som personen inte hade en aning om när timmen började, men som sedan visar sig vara väldigt viktigt. Och det uppfattar jag som "super-gestaltterapeutiskt". Det handlar om att "ta det som kommer" och arbeta med det; att lita på att det som stiger upp hos patienten, även tankar och fantasier som har kroppslig grund, är det som är det viktiga."


– Lars Berg