.


Reflektioner på Reflektioner på Reflektioner

The Las Meninas Suite – Nine Reflections in Poetry on a Painting, Two Painters and a Dog

Att reflektera, ge återsken, tänka tillbaka – enligt etymologisk ordbok “leda eller böja tillbaka”. Det som i vår stressade tid ingen tycks planera för i sin kalender. Vi vill inte böja oss tillbaka, vi vill bara gå framåt och framåt och framåt…..mot… ja, vadå? För att komma på det tvingas vi till sist böja oss. Tillbaka. Förr eller senare drabbar oss återskenet med full kraft. Och vi tar ett djupt andetag och känner hur luften får kroppen att vibrera i tid och rum.

Seáns poetiska reflektioner över Velázquez målning Las Meninas är ett sådant livgivande andetag för mig.

Inspiration, inandning. Din inspiration blir min inspiration som blir en ny inspiration – och så andas vi tillsammans. Jag öppnar den vackra boken vars omslag är en målning av Iréne Grönwall, inspirerad av Seáns dikter. I sprakande färger står den lilla Infantan i sin trånga klänning – centralfiguren i Velázquez målning – och bakom henne en figur som jag associerar till ett utropstecken. Se mig! Se min skörhet! En liten insnörd flicka i ett mörkt slottsrum. Lyssna på den rösten om du vill skriva poesi, och hon ska aldrig överge dig, tänker jag. Jag öppnar boken och blir av Seán Gaffney presenterad för den grupp personer han har samlat omkring sig i arbetet med sina Reflektioner. Den Seán jag känner lever som han lär – det här är ett arbete av en grupp kreatörer. Efter vart och ett av de fem namnen ordet ”Gestalt”, som praktiker eller terapeut, plus ett annat yrke. Så binds gruppen ihop genom ett gemensamt förhållningssätt i konstens tjänst.

Jag möter först Velásquez bild i svartvit reproduktion och Lars Bergs tolkning av densamma. Hans fina illustrationer ska följa mig genom läsningen, reflekterande Velásquez i samma ögonblick som dikterna formar sig på boksidorna. En helhet. Men innan jag kommer fram till de nio Reflektionerna går jag igenom ett förord och en introduktion, och så läggs ytterligare ramar till konstverket. Perry Gunther, vän, Gestaltterapeut, och konstnär från New York, ger i förordet en bakgrund till hur målningen har tolkats tidigare och visar på hur Seáns dikter hänger ihop med det Gestaltiska mötet, det som Seán själv utvecklar i sin Introduktion till dikterna. I denna får vi följa med på hans oupphörligt intressanta resa med diktcykeln från första mötet med Las Meninas fram till idag då det är dags att presentera den egna skapelsen i bokform. Men inte bara hans - ett gemensamt arbete, skriver han och hoppas att läsaren ”will enjoy becoming part of a new whole.”

Och så får jag då möta de nio Reflektionerna, dikterna.

Människorna i Velázquez målning betraktar mig genom ett månghundraårigt fernissat ytskikt. Det spanska hovlivet fångat ett ögonblick i tiden, skicklig komposition av ljus och mörker som låter scenen kännas både intim och officiell med den lilla femåriga Infantan i vit krinolin i fokus. Älskad av sina föräldrar, kungen och drottningen, som skymtar i spegeln bakom henne, mitt i bilden. Här passas hon upp av sina två ”meninas”, unga adliga flickor i hovtjänst, de som sedermera gav målningen sitt namn, Las Meninas. Den lilla flickan ser rakt på oss som betraktar henne, men hon är inte den enda som ser oss.
Bredvid henne står konstnären själv, Don Diego Velázquez, framför sitt staffli och betraktar oss som om han ser i en spegel den scen han målar. Vi blir inbjudna till en intim stund i hovets mest privata liv, skymtar hovfolket som omger den lilla omhuldade flickan i sin trånga klänning. Hon som redan som treåring är bortlovad som hustru till sin morbror Leopold av Österrike.

Så fjärran värld och här så naturligt nära. Poeten Seán ger dem röst och ord, de står så nära mig att jag känner deras andedräkt. Ande-dräkten, andens dräkt – förmedlar han i meditativ stillhet med samma uppriktighet som jag ser i deras raka blickar. Vandrar mellan bildens figurer och låter oss lyssna på vars och ens tankar så som de formas utifrån mötet med betraktaren här och nu. Jag stannar upp och andas in alla skeenden som föds i mötet. Texten lockar mig att läsa högt för mig själv, så villigt lägger sig språket på min tunga. Och så naturlig känns engelskan för mig som ändå inte är född i den – självklart accepterar jag även den kungliga hundens trumpna svada, den som (motvilligt?) placerats längst fram, närmast mig. Jag känner igen den där hunden fast jag inte vet vad rasen heter på svenska. Han biter ifrån när det behövs och bjäbbar inte med som en sketen liten fisförnäm knähund. När som helst kan han resa sig och gå därifrån, lämna hela tavlan åt konstnären Don Diego att fullborda med eller utan honom. Följer sin natur och tar ett skutt genom trehundra år av inavel och fördomar om vad man ska eller inte ska göra som kunglig hund. Han lämnar den lilla snörda Infantan åt sitt framtida öde - att föda fyra barn åt sin morbror och dö innan hon fyllt 24. Lämnar också hennes mjuka lilla femåriga hand som klappar honom på huvudet medan hon viskande anförtror honom sin ensamhet.

Seán har tagit mig vid handen och bjudit mig in i Velázquez värld, där jag på ett närmast magiskt sätt vandrat genom spegeln och funnit en ny spegling. Med sin lågmälda ton – kanske född ur det kreativa mummel han beskriver i sitt eget möte med Las Meninas – omformas och återuppstår bilden i nya ögon och själar. Lager läggs på lager. Picasso målar en svit målningar (Las Meninas), som också får vara med i diktsviten. Speglingar på speglingar. Iréne Grönwall målar en alldeles egen upplevelse av den lilla Infantan i sin alltför stora klänning, i dialog med Seáns dikter. Den dialogen skär rakt genom 360 år.

I Velázquez sinnrika bildkomposition finns en utväg rakt bakåt, inåt i bilden och i djupet av motivet: en man på väg att öppna dörren för de kungliga och släppa ut dem ur rummet där de stannat upp för att betrakta målaren i arbete med att porträttera deras dotter. Den vi skymtar är Don Nieto, drottningens dörrvakt. Där stannar också poeten och betraktaren Seán Gaffney upp med foten på nästa trappsteg inför dörren som släpper oss ut och in i tidens rum med all sin sinnliga rikedom och prakt.

Tack för besöket, Seán! Tack Gruppen! Jag kan verkligen intyga att jag funnit stor glädje i att ”becoming part of a new whole.”

Gunilla Bergerham, 2016-12-13

  • Gestalt i Sverige, Blekingegatan 63 C, 116 62 Stockholm
  • © Gestalt i Sverige 2017